Aftonbladet – 4 januari 1868, sida 2

ningar i skogen, vester om ön, och liksom genom ett trolleri såg egaren till denna mark ett hvetefält vagga för vinden, der för blott ett halft år sedan skogen stått allratätast. Derwent sträfvade tappert i sitt nya kall, men hans helsa var bruten och han uppehölls blott af sin kraftiga vilja. Arbetet blef honom dock för tungt, och ehuru han månad efter månad fortfor dermed, var det snarare med tålamod än med hopp, mera lik en pilgrim, som sträfvar till målet för sin färd, än likt en man, som vill skapa sig ett nytt hem, en ny framtid. Men detta oaktadt försummade han dock ingenting för att försköna sin lilla egendom. Unga träd och buskar fördes från de äldre nybyggena. De vilda fruktträd, som ymnigt växte bland klipporna och vid flodstranden, omplanterades på ön. De täta snåren bortröjdes och några år senare, då träden dignade under sina frukter, då äpplena hängde i mörkröda klasar på grenarne, då persikan, den purpurröda drufvan. och de vilda plommonen blommade och mognade under samma sol, kunde man tagit denna lilla ö för en österländsk trädgård i miniatyr, förflyttad midt i hjertat af ett kallare klimats växtlighet. Två små flickor voro denna hyddas glädje och solsken, och den herrliga ön blef ändå skönare vid deras glada röster och lätta steg, liksom vid de vilda fåglarnes sånger, som genljödo der. Genom fadrens ömhet och farmodrens kärleksfulla omsorger hade de tidigt lärt glömma att de voro moderlösa, och voro lyckliga som skogsfåglarne och fria som ekorrarne, hvilka sågo på dem från grenarne af de stora valnötsträden, i hvilkas skugga de så gerna lekte. s Mycket olika voro dessa flickor, såväl i barnaåren som då de vuxit upp. Jane, den yngsta, var en liten glad och yr varelse, lu