Aftonbladet – 3 januari 1868, sida 3

å mellandäck och försett med gamla täc ken (lakan var naturligtvis icke att tänk å), fick jag mig anvisad en bädd, för hvi ken jag följande morgon mäste betala 7. cent, oaktadt jag ej Tätt en timmes sömn, enär hvarje ögonblick antingen främmande kommo och gingo eller druckna sällar höllo ett förfärligt väsen utanför. Frukosten kostade en dollar. Stationen Ellsworth, den sista bebodda platsen vid Smoky hill route, är gränsen för civilisationen, innan man kommerjtill de vilda indianstammarne, såvida ett näste, fullt af spelhålor, bränvinskrogar och bordeller, der karlarne gingo med revolvers och knifvar, med kort och tärningar i fickorna, och der qvinnorna tillhörde den uslaste klassen menniskor, skall kunna betraktas såsom hörande till civilisationen. Men invånarne tillhörde de hvita, voro åtminstone af en högre race, efter sin egen mening, och indianerna deremot vilda barbarer. Att de för någon småsaks skull mot hvarandra affyrade sina pistoler, att de spelade falskt och berusade sig värre än vildarne, var naturligtvis ingenting att fästa sig vid. Jag tillbragte der en obehaglig natt och var glad, då andra morgonen omkring kl. 8 arbetstrainen afgick till slutet af banan. IHär upphörde passagerarevagnarne, en enda gods agn hängde bak vid en ändlös kedja af öppna, med. bjelkar och skenor lastade vagnar, och så rasslade tåget vidare in i vildmarken. Vi passagerare utgjorde emellertid en garska pittoresk bild der vi sutto i vagnen, 14 till antalet, och snarare liknande ett röfvarband än fredliga resande. Deråfanns ingen, som ej var beväpnad med bössa, och der funnos bössor af alla former, från och med Henry-geväret till skogsbyggarnes enkla långa bössa. Till och med bantjenstemännen buro hvardera två revolver i gördeln och godsvagnen liknade ett star kt bestyckad krigsskepp, som styrde sin väg genom der kta, hafslika prairien. Skältilldenns försigtighet saknades icke, ty på senare tider hade just på denna väg ofta gjorts öfverfal