Aftonbladet – 2 januari 1868, sida 3

Denna skulle hafva varit särdeles angeläm, om ej tvenne föremål minskat behaget den. Det ena var Gottfried. Hans annärkningar och dåliga humör bade plågat nig mer än jag ville erkänna för mig sjelf; och jag bade mycket svårt att förlika mig ned alla de orättvisa beskyllningar han ramkastat. Det andra föremålet var min kallade eröfring,, som jag nu hade blifvit smått rädd för. Tänk om det vore en vansinnig; om han ust nu trädde in och jag blef utsatt för en låres vanvettiga kärlek. Att han var förilskad i mig, ansåg jag för en afgjord sak; nen derföre behöfde han väl icke vara gaen. Han kunde ju vara riktigt klok och örståndig, fastän hans uppförande var litet besynnerligt. Mitt utseende hade väl slagit an på honom. Jag steg upp och gick fram till spegeln, för att med opartiska ögon granska mitt utseende. Mina forskningar blefvo afbrutna, innan g hunnit börja dem. Jag hade nemligen ke förr blickat i spegeln, än jag uppgaf ett rop af bestörtning. Jag hade der mött ett par klara, bruna ögon, som fästades på mig. F äckt vände jag mig om. Min cröfring stod på tröskeln till rummet, med dörren tillsluten bakom sig: Han hade således öppnat och tillslutit den, utan att jag hört det. Hvad söker ni här, min herre, sade jag med en röst, den jag sökte göra så lugn som möjligt. Er, svarade han och tog ett par steg fram emot mig; men så att han blef stående mellan mig, dörren och klocksträngen. Jag känner er icke och förstår ej heller huru ni kan...... ... Våga intränga hit, vill ni säga,, afbröt han mig. Jag vet att det maste synas djerft; men jag har icke kunnat handla annorlunda. Ni mäste med godhet och öfverseende åhöra mig. Han tog åter ett steg framåt. Jag blef rädd, drog mig tillbaka och öppnade läppar