Jasa, Minna lilla, du går ännu ogift. och jag som hoppades att åtminstone finna dig förlofvad. Du behöfver icke hafva några förhoppningar på mig,, svarade jag med mycken skärpa 1 rösten. : För egen del har jag det icke heller, förklarade Gottfried skrattande, och hvad din förlofning angår, var det blott af omtanke för din framtid, jag tänkte på den; men du kan vara lugn, icke kommer jag att medverka att du får dig en man. Jag har aldrig anmodat dig derom, sade jag. Mitt ansigte blossade och mitt hjerta bultade, af idel harm förstås. Jag hade velat gifva bra mycket, om jag varit förlofvad. Hade min vis a vis i kupen just nu uppträdt med ett frieri, hade jag kanske gifvit honom ja, för att visa Gottfried att jag kunde blifva förlofvad och gift, något som han så bestämdt betviflade. : Faster, som befarade att vi skulle komma i delo med hvarandra och som gerna såg att vi voro vänner, började fråga mig efter alla bekanta omkring Brogårda, huru de mådde och hade det, hvilka som gift sig och hvilka som dött, sedan hon helsade på OSS. Vid torget låg fasters lilla hus; men innan vi gingo in, stannade vi för att beskåda en rätt vacker vattenkonst, som var anbragt midt på torget. Medan vi stodo der och jag beundrade denna prydnad, gaf Gottfried mig en lindrig stöt i sidan och hviskade: Hvad är det der för en gynnare, som står och betraktar dig; är det en eröfring du gjort under resan? I så fall tyckes det mig som han vore något för närgången. Jag spratt till och såg åt sidan. Ett stycke från Gottfried stod min f. d. reskamrat, han med de bruna, envisa ögonen. , Blodet rusade mig åt hufvudet, då jag fick se honom. Att svara Gottfried kom icke i fråga, utan jag vände mig till faster, som i detsamma satte sig i: rörelse emot hemmet. Vi andra följde henne.