Framför stationshuset: stod min faster och mina kusiner. Jag välkomnades och omfamnades. Alla pratade på en gång, man skrattade och skuffades, och så voro vi färdiga att anträda vandringen från bangården. S— är en liten vacker stad, med , täcka anläggningar vid stationshuset, der mellan friska gräsmattor smala stigar slingra sig. Der dofta blommor och man blickar med välbehag på den ståtliga byggnaden till höger, som är stadens hotell. Vi gingo icke dit, utan fortsatte vår väg,gatan framåt. De lummiga träd, som upptaga venstra sidan deraf, och den täcka kyrkogården vid dess slut, ingåfvo ett fördelaktigt begrepp om staden. Min fasters äldste son, Gottfried, var en ung man om trettio år och vice häradshöfding. Han vikarierade för tillfället såsom rådman i S— Gottfried hade under sin studiitid tillbragt ferierna på min fars egendom; vi hade således varit mycket tillsammans, och man påstod att jag då hade stor tillgifvenhet för honom och han för mig. Gud vet om det icke var hvad man kallar ungdomskärlek. Huru än hörmed förhöll sig, så är ett säkert, att när vi blefvo äldre och mindre ofta träffades, förändrades häns sätt helt och hållet, synnerligast efter en viss nyårsbal, då Gottfried blef mycket stött på mig. När han afslutat sin juridiska examen och inträdde på tjenstemannabanan var all hjertlighet å hans sida försvunnen. Han blef då rätt förarglig och skämtade ofta på ett otrefligt sätt med mig. Att börja med gret jag och var litet olycklig. Jag klagade i mitt hjerta öfver att ha blifvit sviken i mina förhoppningar och slutade med att finna honom odräglig. Att nu träffa honom i S— var mig cr öfverraskning, ty då faster sist skref till appa, hade Gottfried varit tjenstgörande vid ofrätten i Jönköping. Enligt sin vana att vara retsam yttrade han nu också till mig: