hade. jag väl fått plymerna i nacken, och det var derföre han icke kunde vända sina blickar ifrån mig. Jag klagade öfver värmen och tog af mig hatten. Den hade suttit alldeles rätt, således var det icke derföre hans ögon hvilade på mig. Jag knöt en näsduk om öronen och lutade mig mot hörnet, i akt och mening att låtsa sofva; men bäst det var, såg jag upp, för att öfvertyga mig, om den oefterrättliga menniskan ännu bekikade mig. Han gjorde det lika oafvändt; men nu hade hans ögon ett högst eget uttryck. Det låg något i dem, som vittnade om ett visst välbehag, som borde smickra mig. Ehuru jag lemnat min första ungdom, var jag likväl icke så gammal, att icke min qvinliga fåfänga skulle taga intryck af det lifliga intresse, hvarom hans ögon sqvallrade. Jag reste mig upp, påatog hatten och funderade en stund, om icke spegeln farit med osanning. när han påstod att jag var mera ful än vacker. Faster Lotta hade visserligen sökt ingifva mig misstro till hans domslut, men då hon varit ensam derom, hade jag funnit klokast att icke tro på henne. Nu såg det emellertid ut, som om mannen der hyllade samma åsigt som faster Lotta. Under några ögonblick föreföll det mig icke heller så oangenämt, att min vis å vis såg på mig; men det blef snart åter besvärligt. Jag vred och vände mig; jag talade med herr och fru G—; jag lutade mig emot hörnet i kupån och blundade; men hvad jag än företog, kunde jag icke undandraga mig dessa blickar, Om han tilltalat oss, skulle hahs ögon icke ha retat mina nerver; men nu voro de nära nog outhärdliga, äfven om iag antog att mitt utseende gjorde det mest fördelaktiga intryck. Andtligen ankommo vi till S—Glad som enfånge, hvilken sluppit ur fängelset, bjöd jag G—s ett hastigt farväl och boppade ur kupin. Jag var nu qvitt den envise observatörn.