paketer, askar, påsar och sjalar. Sedan de stoppat en del deraf under sofforna och: placerat en annan afdelning på hyllorna, reste sig emellan mig och dem en pyramid afweseffekter. Grannen midt emot mig hade förut suttit orörlig, tillbakalutad och med slutna ögon, utan att bevärdiga mig eller .G—s med en enda blick. Han måste likväl nu, vid den uppståndelse damerna åstadkom, se upp och kastade då en flyktig blick först på dem, så på herr och fru G— och slutligen äfven på mig. Jag hade all anledning antåga, att han skulle låta den halka förbi äfven mig; men till min stora öfverraskning stannade den på mitt ansigte. Han såg på mig så envist, att jag, sedan tåget åter kommit i rörelse, kände mig smått besvärad. För att undgå hans blickar, vände jag mig till herr och fru G— och inledde ett hfligt samtal om saker, som icke intresserade mig det ringaste. Jag pratade om allt möjligt slarf och fortfor att hålla mitt ansigte vändt ifrån honom. Det blef emellertid omöjligt att i all evighet sitta med hufvudet venstervridet, och jag måste vända det rätt; men då hade jag också hans bruna ögon fästade på mig. Med oro började jag fundera, om jag icke hade någon fläck i pannan. Mina svarta handskar hade kanhända lemnat märken efter sig, eller också hade jag på något oförklarligt sätt fått något bläckstreck vid munnen, eller en sotmusch på kinden. Min fantasi utmålade min fysionomi mycket lik en karta. Något besynnerligt var det med mig, derom var jag fullt öfvertygad, eljest kunde icke mannen se på mig så som han gjorde. Jag for med näsduken öfver ansigtet och gned så att det brände i huden. Derefter tittade jag på näsduken, men der spårades hvarken lemningar efter sot, bläck eller svarta handskar, Mannen fortfor alltjemt att fixera mig. Kanske hatten satt bakfram. TI brådskan