Aftonbladet – 31 december 1868, sida 4

Förklara er. Ni vet väl att jag alltid är villig att höra er Min dotter hade en fästman, han reser bort. Jag blir ensam qvar. Hon har inte gjort er något ondt... ni är qvinna. Kan ni inte ha förbarmande med henne? ! Hvad skall jag då göra? Det vet ni : Ar det ännu alltjemt fråga om att afstå det namn jag bär? Herr de Bröevillan gjorde med hufvudet ett jakande tecken. : Bscarboucle tog ifrån bordet en pappersknif, med hvilken hon började sakta hacka på en sammetskudde. Det låg en lätt skiftning af otålighet, men icke vrede, i hennes min och i handens rörelser. Jag trodde att tid och eftertanke skulle gifvit er bättre råd, återtog hon. Jag beklagar att ni ber mig om den enda sak, hvartill jag ej kan samtycka. Att afstå mitt namn, det vore ju att örfila upp mig sjelf Ni bringar till förtviflan en man, åt hvilken lifvet lemnat ingenting öfrigt. Finns det ingenting inom er som talar till hans förmån ?... Det gäller Alices lycka, hennes, som Isträckte sina armar emot er. Jag har verkligen sett henne en gång, men kanske gör ni orätt i att erinra mig derom. Den dagen, i min närvaro, inför mina ögon, var en man som jag älskade, furst Yoronzoff, hvilken jag förbjöd att följa henne, olydig emot mig, och följde med blottadt hufvud ända till porten, henne som lemnade förnärmelsen bakom sig. Från den stunden ha Imitt hus och mitt hjerta varit stängda för I farst Yoronzoff. Mademoiselle de Brevillan har förlorat sin fästman, säger ni? Jag har också förlorat min. Våra olyckor äro lika stora. Jag har tröstat mig, hon skall nog göra detsamma. aMademoiselle! cEndast ett ord till: ni frågade mig nyss, om ingenting inom mig talade till er förmån. Ser ni här tätt invid ögonbrynet, på min panna detta lätta ärr, fint som ett hårstrå ? fn dag då jag satt i er hustrus, min mors. knä såsom ett helt litet barn, störtade ni in