Aftonbladet – 31 december 1868, sida 4

SAR samt att uppnå de stora sjöarne och Nilen genom negerrikena i det inre af landet, men hans hopp är att aldrig återkomma derifrån. Alice har för afsigt att egna sig åt de sjukas vård. Hon kommer att ha hospitalerna till sitt hem. Hon har ingenting sagt om sin förhoppning, men jag anar den. Man kallar barn, som inte mera ega far eller. mor, för värnlösa; kan man inte säga om fäder, som inte mera ha några barn, att de också äro värnlösa? I afton reser jag till Dieppe, sade öfversten; det är sista försöket. Må Gud bistå er! Herr de Brevillan och herr de Lillers omfamnade hvarandra utan att säga något vidare. Då herr de Brevillan ankom till Dieppe, underrättade man honom att Nathalie befann sig på en utflygt i nejden. Hon hade i stort a afrest till Fecamp, sade man. Man väntade henne hvarje ögonblick. Jag skall vänta, sade öfversten. Strax derefter anlände Escarboucle, åtföljd af en ung man med förnämt utseende. Man räckte henne det kort herr de Brevillan hade lemnat. Ah, ni måste aflägsna er, herr hertig, sade hon, Jag har familjeangelägenheter att afhandla I nästa ögonblick lät herr de Brevillan ånmäla sig hos Escarboucle. Min far! utropade hon med hög röst; men så bed honom då stiga inb Hon slog igen en bok, i hvilken hon vårdslöst ögnade, och sade medjeniblick på öfversten: Det är något sent... emellertid gläder det mig att se er Liksom förra gången anvisade hon honom en fåtölj och tillade, i det hon ordnade vecken på sin klädning: Mademoiselle Alice de Brevillan mår väl? Det är just om henne jag kommer för att tala... hon är förlorad för mig. Ahl Ni ensam kan återgifva mig henne. Jag hotar inte, jag ber.