Aftonbladet – 31 december 1868, sida 2

Utan att svarå, ledsagade denne, med högburet hufvud, Alice ända till hennes vagn, och han gick icke tillbaka in förr än han hade sett henne afresa. Alice kom hem i ett tillstånd af sinpesförvirring; det susade i hennes öron; hennes hjerta stod ömsom stilla, ömsom bultade det våldsamt. Då hon hade passerat genom en väntsal, hade hon genom en halföppen dörr sett tillrustningar till erstor middag. Hon erinrade sig dunkelt att man dukade ett bord. S t, porslinet, kristallerna gnistrade i floder af ljus, som nedströmmade från gyllene ljuskronor; en här af betjenter trängdes i denna sal, ur hvilken ett oredigt sorl framträngde. Öfverallt blommor; dyrbara mattor sträckte sig ända ned till den yttre trappan. Midt uti all denna lyx hade hon sett en qvinna, leende, strålande, öfvermodig. Detta var således den syster, hvars åtanke störde hennes nätters sömn? Icke ett utrop, icke ett ord; hon hade uppfört sig mot henne som en främling, hvilken ger sin artighet en anstrykning af beskyddande nedlatenhet. Hvilken hemlighet dolde sig under allt detta? Herr de Brevillan hade bemärkt Alices frånvaro. Han hade en aning om hvad hon företagit sig; han skulle just skynda till Escarboucle, då hans dotter plötsligt återkom, utom sig, och föll i hans armar. Du har besökt henne? ropade han, Ja... jag var hos henne nyss. Hon simmade i tårar. pJag vet inte hvad jag har settn, återtog hon, facklor, vaser fyllda med doftande växter, skaror af betionter, ljusfloder som bländade mig... Hon presenterade mig för en rysk furste... Jag minns inte hans namn... Jag greps af svindel... Hvarföre?... Ah, jag vet! Hon ville ha mig qvar till middag...