Aftonbladet – 31 december 1868, sida 2

Men se då, furste, återtog denna, hon är ju riktigt förtjusande med denna min af skygg bäfvan. Hon tog två steg för att möta Alice och omfamnade henne. Tack för detta besök, min engel; jag skall besvara det. Och snart, inte sannt? frågade Alice, mot sin vilja darrande. Ett obeskrifligt något qväfde henne och gaf henne lust att grata. Snart? upprepade Escarboucle skrattande. Skulle ni tilläfventyrs komma till mig med ett lejdebref från vår far? Han är inte särdeles öm af sig, herr de Brevillan, och om han inte samtycker, vet jag inte hurjag skall bära mig åt för att helsa på er. Alices hela öfverspändhet var borta. Det enda hon egde qvar var en namnlös bäfvan. Nu, sedan hon icke genast hade fallit i sin systers armar, erfor hon en djup olust, hvars orsak hon dock icke förstod. Hvarföre hade hon kommit till denna lysande boning? Var hon väl öfvergifven och olycklig, hon som bar så rika kläder? Ivar voro hennes tårar? Denna syster hade väl bedt henne omfamna sig, men bönen gick icke från hjertat. Om hon vore oskyldig, smädad, hade hon icke då bort genast utropa: För mig till min far!s Hade hon icke sett henne le, då hon uttalade detta heliga namn? Men det var sannt, jag glömmer ju den allra enklaste artighet, atertog Escarboucle. Ni känner inte furst Yoronzoff. Tillåt mig presentera honom för er. Fursten bugade sig under tystnad. Ah, furst Yoronzoff! mumlade Alice, lik en som forskar i sitt minne, aJa, min förtjusande vän, han är...n Escarboules blick mötte Alices. Hennes