Aftonbladet – 30 december 1868, sida 4

-—V SER SERTS få se och höra talas om en brännmärkt qvinna, som genomvandrar lifvet omgifven af orena varelser, fängelsernas sämsta drägg! och som kallar sig mademoiselle de Brövillan! Man kan mista förståndet Ofversten strök med handen öfver pannän och borttorkade några tårar, som svällde under hans röda ögonlock. Omfamna mig, Albert, återtog han; ehvad som ock må inträffa, så skall jag aldrig glömma att det Har gifvits en tid da du var min son. Då Albert passerade genom ett rum, stötande intill det, i hvilket detta förtviflade samtal hade egt rum, mötte han Alice, som der hade inväntat honom. Hon drog honom uk sig längre bort, blek, uppskakad, febersjuk. a såg dig komma för en stund sedan, . sade hon; oron dödar mig... Du älskar mig ju?... säg mig derföre allt. Min far undviker mig, din far ser dyster ut... Han ler inte mera vid min åÅSyn... Jag lefver i ständi dödsångest. ål förfärar mig. jag väntar mig i hvarje ögonblick en katastrof. Hvarje ringning på klockan kommer mig att hoppa till... Ett bref, som man lemnar mig, är för mig en hotelse... Tag min hand och känn huru den bränner! Svara mig, jag ber, jag bönfaller derom Albert sökte lugna Alice, men hon afbröt honom. Allting är bättre än det tillstånd af ångest, hvari man lemnar mig,, återtog hon med smärtsam liflighet. Det fattas mig luft. Jag kämpar mot tusende hemska aningar. Säg mig hvad som är å färde. Någonting hotar den sällhet, som var din och min... Detta något vill jag lära känna. Nåja må ske, svarade Albert besegrad hvad vill du veta? Har jag en syster — ja eller nej?) Jan E 7 År det samma fruntimmer, som härom aftonen svarade på tillöpet mademoiselle de Brövillan, hon sor skickade mig den der bukotten? (Forts.)