Aftonbladet – 30 december 1868, sida 3

men obestämdt. Hon antog detoch öfvergaf det. Och på det hela var namnet a alldeles ingen vigt för mig. Nämnde jag at vid samma tid hade hon ös sig en temligen kuriös person, en viss markis Sinigali, som hade tillsyn öfver huset, hälften onkel och hälften intendent? Han betraktade alla denna verldens angelägenheter med: en filosofs blick som inte låter småsaker tynga på sitt samvete. Nathalie försäkrade att hon Hade honom att tacka för allt. Markis Sinigali? Ja. Hon lär ha vuxit upp på hans knän Denna besynnerlige man hade till grundsats att menniskoslägtet sönderfaller i två stora, olika organiserade kategorier: närande och tärande. Det var den sistnämda som han egnade hela sin aktning. Det var lätt att finna, att äfven Nathalie tillhörde denna senare klass. Ingenting hade blifvit uraktlåtet som kunde göra henne fullkomlig i sin Konst. Hon excellerade deruti. Nathalie var tacksam för denna raffinerade uppfostran och betalade sin lärare med tillgifvenhet När hon ville göra honom riktigt öfverlycklig, kastade hon ät honom en börs full med guldmynt, vilken han fångade i flykten med en apaås Ae och ropade till honom ::Gå och spela! Sån yttrade Albert med en åtbörd af vedervilja; lärjungen gick upp mot sin mä starels Den gode markisen spe den dumheten utt dö i Vera-Cruzi Nathalie sörjde honom; let är den endå gång jag sett henne. gråta. Det var då som jag förde henne :till Frankike, öfvertygad att Päåris tröstar för allt. Panken att förena sitt lif med mitt kom på ienne under vägen. Jag har ganska få förlomar: ha inte engelska pärer gift sig med lansöser ?... Emellertid såg. Nathalie att jag