Aftonbladet – 30 december 1868, sida 2

Hur är det, herr grefve? inföll hon. Escarboucle betraktade öfversten leende under det han till det doldaste djupet af sin själ tillbakaträngde den förtrytelse, som sjöd inom honom. Ah, jag förstår utbrast hon slutligen. Ni fäster er vid småsaker... ett litet ord sårar er... jag kan emellertid hvarken afstå det eller tiga dermed. Det är dessutom inte jag som säger det, det är lagen; misstog jag mig då jag trodde att ni ville ställa frågan på riktig grund och afgöra den med ett enda drag? Fortfar; men aldrig, det förbereder jag er på, skall jag tillerkänna er jemnlika rättigheter, den ena är min dotter, den andra.,. Han afbröt. Den andra är jag, fullföljde Escarboucle kallt, och lagen är på min sida. Det finnes således, från lagens synpunkt, ingen skilnad mellan oss. Namnet har jag; det öfriga måste äfven tillhöra mig. Det öfriga ! Det vill säga godset och förmögenheten; jag vill ha hälften både af det ena och den andra.c Om jag rätt fattat hvad ni nu sagt, så fordrar ni att dessa armar, som i tjugu år öppnats för mademoiselle de Brevillan, min dotter, äfven skola öppnas för mademoiselle Escarboucle ? Så ungefär, men dock inte alldeles. Jag ämnar inte säga till er: min far, omfamna mig; men jag ämnar säga: herr grefve, öppna för mig ert hus, gif mig en plats i min familjs hemla Hos mig och vid sidan af min dotter? Vid sidan af. er: dotter och hös er. Det är rent och tydligt språk, och var god och ge akt på att jag hör och svarar med ett tålamod och ett lugn, som jag inte