Aftonbladet – 28 december 1867, sida 4

Just vid samma tid då Escarboucle, lik en komet, framblänkte på Paris horisont, gjorde Alice sitt återinträde uti societeten i hela den friska glansen af ungdom förskönad af lyckan. I de salonger, der hon visade sig från första stunden af sin återkomst, tillvann hon sig enhälliga sympatier genom sin prägel af oskuld och intelligens. Hennes okonstlade väsen kastade liksom en slöja öfver hennes skönhet. Hon dolde icke att hon älskade Albert de Lillers, och uppriktigheten i denna kärlek, proklamerad med stolt oskuld, rörde till och med dem, hvilka aldrig hade erfarit plågan och glädjen af dema rena känsla. Den väckte aktning, och den parisiska ironien skrattade icke deråt. En berömd tenor gasterade just vid denna tid i Paris. Vid de representationer han gaf voro husen öfverfulla, och af den mest bildade publik. En afton skulle han uppträda i en roll, som han hade skapat uti Italien. Operans salong var alldeles fullpackad. Man hade erbjudit två platser i en fondloge åt herr de Brevillan och hans dotter. De hade redan intagit sina platser, då Escarboucle inträdde i en af logerna i avantscenen. Det uppstod en rörelse i hela salongen; man hästan glömde sångaren. Hon var klädd i hvitt, med bara armar, axlarne djerft blottade, lifvet sammanhållet utaf ett nät af spetsar, som skylde utan att dölja armens och axelns förening. Den enda fdnaden på den sky af musslin, som omslöt henne, utgjordes utaf konstellationer af diamanter, en ljusflod i hennes hår, en på hennes hals, från hvilken kaskader af gnistor nedströmmade på bröstet; nya ljusfloder omkring handlofvarne, och i Öfonen drufklasar at gnistrande stjernor. Ett sorl af beundran öfverröstade ett ögonblick orkestern. Escarboucle förblef nära en minut stående, skenbart utan att fästa någon uppmärksamhet vid sin triumf, men frossande deraf med den leende djerfheten hos qvinnor, som utan att förvirras utsätta sig för elden från tusende blickar. Hon stod i sin loge, i det bjerta skenet från ljuskronan, lik en staty på sin piedestal