Aftonbladet – 28 december 1867, sida 4

Porcellaine och herr de Sarclay utbytte en blick med hvarandra utan att tala. Det är många år nu sedandess, återtog han; jag tycker mig se henne ännu; hennes kinder voro blekare än lärft, barnet slumrade i sin vagga. Jag såg hennes små rosiga händer genom en öppning i sänggardinen. Hon skulle vara aderton eller nitton år nu... Men det är ju en verklig saga! inföll Porcellaine. Har man väl någonsin sett sådant hända i verkligheten ? Jo, jo, sådant händer; inbillningskraften haltar och hinner inte på långt när upp verkligheten. Alla menniskor i Paris känna till det storartade ögonblick, som utmärker uppbrottet från operan. Den högtidsklädda publiken nedstiger långsamt utför två stora trappor: De långa tylloch sidenklädningarne släpa på mattorna; blommor och juveler stråla i ljushafvet; man ser mellan tygets veck de vackra bara armarnes runda hvithet, då de med en liflig gest sammanhålla de präktiga sammetsmantiljerna, och axlar, som till hälften skymta fram vid en kokett rörelse. Männen sta nedanför och betrakt Strömmen glider fram praktfull och långsam, medan hviskningar och dofter utgå från densamm Slumpen hade velat att mademoiselle de Brå villan, atföljd af öfversten och af Albert de Lillers, och Escarboucle, stödd af furst Yoronzoffs arm, hade stannat midt emot hvarandra I en och samma trappafsats, Var det verkligen en slump? Man var färdig att tvifla derpå, då man såg i hvilka blickar Escarboucle insvepte Alice. Alice betraktade henne förvänad tillbaka. Renheten nedslog icke blicken inför oblygheten. e i gheten i detta betraktande besvär sten och retade Albert. Grupper bildade sig omkring Escarboucle. I detta ögonblick visade en lakej vid foten af trappan ibland folkmassan och ropade med hög röst: Mademoiselle de Brevillans vagn! Alice spratt till vid sin fars arm; men Estarbouclo hade redan satt sig i rörelse