Aftonbladet – 28 december 1867, sida 4

klar och stolt; juvelernas glans gaf ännu större genomskinlighet åt hennes perlemohvita axlar och snöhvita armar. Hon omfattade hela salongen med en enda blick och satte sig derpå ned, lycklig öfver den effekt hon åstadkommit Furst Yoronzoff satte sig bredvid henne. Hm! mumlade herr de Sarclay; han ger henne mer än diamanter! Under dessa förhållanden är hans närvaro nästan en förlofning. Två personer isynnerhet hade i detta ögonblick sin uppmärksamhet fästad på Escarboucle. Porcellaine, som man såg till hälften dold bakom en stor bukett i en första radens loge, samt herr de Brevillan. Den förra granskade henne med en qvinnas kattlika uppmärksamhet, som söker upptäcka en rispa i harnesket; den andra med en orolig öfverraskning, för hvilken han icke sjelf kunde göra sig reda. Han hade aldrig sett detta af ungdom strålande anlete, dessa glänsande ögon, denna stolta och vällustiga mun, denna fina och välbildade näsa, dessa rörliga ögonbryn, denna höga panna, och likväl tyckte han sig emellanåt igenkänna dem. Mannens och qvinnans blickar möttes. kbscarboucle blef allvarlig; ett veck bildade sig vid hennes mun, och hennes näsborrar tycktes lindrigt vidga sig. Utan attsänka ögonlocken, stötte hon armbågen mot furst Yoronzoffs. Ser ni derborta i fondlogen det unga fruntimret med perlor i håret? fragade hon Och bakom henne en vacker ung man. mörk som en arab? Ja. Känner ni dem? Fursten tvekade. Så svara dål! återtog hon. Ja; det är fröken de Brevillan, dotter til grefve de Brevillan. Hans äldre dotter således, fröken Alice Medan hon yttrade detta, tog Escarboucle upp sin lorgnett och granskade henne uppmärksammare, Hon är verkligen vacker,, fortfor hon: hon lär ju vara förlofvad med herr Albert de Lillers?