Aftonbladet – 28 december 1867, sida 2

—— Ja, det vet han. Då tycks det inte återstå mig annat än att skänka mitt samtycke. Ja, och jag ber dig dero. Mitt barn, sade öfversten och kysste henne på pannan, du har uppfyllt min käraste förhoppning. Alberts far och jag ha med förtjusning sett denna kärlek födas. Två månader efter denna bekännelse återvände herr de Brövillan och hans dotter med Kerr de Lillers och hans son till Paris. Tjugonde kapitlet. Vid samma tid som det första gången lystes till deras blifvande bröllop började allmänna uppmärksamheten i den stora staden sysselsätta sig med-en utländska, som kort förut hade kommit och ökat antalet af dessa parisiskor, hvilkas öfverdådiga lyx och äfventyr bereda spaltfyllnad åt småtidningarne. Man hade gifvit henne tillnamnet Escarboucle (Karbunkel). Detta bländande binamn hade hon fått lika mycket af färgen på sina ögon, hvilka egde topasens färgton, förböjd af tusentals gnistrande punkter liknande diamantstoft, som af den utomordentliga rikedom på ädla stenar hvarmed hon smyckade bröst och hufvud vid tillfällen då det gällde att visa sig till sin fördel, Då hon inträdde i sin loge på operan de dagar då stora representationer gåfvos, strälade hon som en sol: Man visste ingenting om hennes förflutna lif, utom att hon senast kom ifrån Lima och att hon hade gjort sitt inträde i Paris vid furst Yoronzofis arm, Hvilken gällde för en af de rikaste godsegare i Hvita Ryssland. Hans skogar skulle ha betäckt fyra eller fem af våra anspråkslösa franska departement, och han egde mer än 100,000 själar spridda