Aftonbladet – 28 december 1867, sida 2

vattenkärl; han darrade, ochroppar, sqvalpade ur krukan, föllo på hs knän. Han mg sina läppar i vatet, slog derpå kärlets innehåll framför Aes fötter och sade: Jag är törstig, men vatt kan inte göra mig otörstig! Hon reste sig upp, rodnar? och förvirrad, och gick tillbaka in till sig aela natten låg hon vaken, lyssnande till ljufva röster, som sjöngo i hennes hjertz Hon saknade icke sömnen, som skulle bberöfvat henne något af det hon nu njöt.Stödd på armbågen vid kanten af en ss, såg hon månen, som simmade på er himmel; den lätta nattvinden prassfPi sykomorernas löfverk, och allt hade r henne en röst, som upprepade samma ord Den klara och friska morgongryningen öfprraskade henne ännu försänkt i dessa drömar. Hon blef varse Albert, som påskynd:e förberedelserna till afresan; ty man skul denna dag inskeppa sig på en båt cr återvända till Cairo. Ett leende bestrålie hennes änsigte, och i nästa ögonblick var on vid hans sida. Han var blek och vågie icke betrakta henne. Hon tog ur en jvinnas hand en kruka, bräddfull med van mjölk, sönderbröt deruti en maiskaka, om hon hade tavit med sig, och sade till onom; ; Drick och ät, och drskall hädanefter hvarken törsta eller hungr! Ett glädjeskri utgick fin Alberts läppar, sh hon skyndade springnde bort: Några gunblick derefter träffae hon sin far och sade till honom: Nu har jag funnit hopm!. Ahb; sade han. Arfbt, såsom jag tror min gaml: väns son?s Ja, min far, det är Åbert de Lillers. Och vet han att du fskar honom?