Aftonbladet – 28 december 1867, sida 2

kring deras af piskan sargade höfter. Stör sta delen hade öfre delen af kroppen naken och på denna tecknade sig blåa strimmo! och uppsvällda knölar. En dag befann sig Alice vid kanten af vägen; som den långa raden af kameler följde. Fångaries skara släpade sig framåt, flämtande under den förfärliga hettan. Midt bland detta hvimme gick en qvinna, med sargad rygg och sönderpiskade höfter, bärande ett barn på axeln. En dödande utmattning lästes i hennes dystra anlete. Hennes stora hvita ögon såge sig omkring med en förfärad blick. Hennes bröst rosslade starkt: Det af. hennes gång en dammet fästade sig vid hennes hud och punkterade den med torra och gråa fläckar. Alice trängde sig fram, tog af en arabisk flicka en kruka, sont hon nyss hade fyllt vid flodstranden, och lyfte den ända upp til slafvinnans läppar, som drack i RR drag medan de klara vattendropparne föllo på hennes blottade bröst och blänkte i solen: Då hon druckit sig otörstig, räcktehon der svala och ännu temligen fulla krukan åt barnet; och medan detta njöt af den uppfriskande drycken, förde Alice en näsduk öfver den leende modrens svettiga ansigte, Sålunda återskänkt åt lifvet, fattade hon Alices hand, lade den på sitt hufvud till tecken af vördnad och undergifvenhet, och sade med en mild strupton: Må profeten beskydda er!, samt följde efter den långsamt framtågande karavanen. Samma dag sått Alice vid solnedgången och betraktade palmträdens rosenfärgade toppar. Turturdufvornas kuttrande blandade sig med den milda musiken från floden, som sjöng bland säfven. Bufflar, svarta af gyttja, ippstego ur Nilen. Plötsligt stod Albert ramför henne, hållande i handen ett fyldt