dan hennes fötter trampade ett historiskt toft, jemnårigt med Josef och Sesostris, klädde sig landskapet i glans och tjusande fägring. Hennes läppar, som omstrålades af ett leende, insöpo en mildare och ljufvare luft. Hon inandades vällukter, som lifvade blodet i hennes ådror. En dag hade deras kosa fört dem långt in i ödemarken. Dunklet hade hastigt utbredt sig öfver den ofantliga, gulaktiga slätten, hvars otydliga vårlinier försvunno i ett oändligt fjerran. Natten sänkte sina stora, svarta vingar från himmelens fyra hörn, och otaliga stjernor blänkte på den mörka dömen der ofvan. Djup tystnad herrskade öf-. verallt, endast i fjerran afbruten af hyenors nas skällande. Man måste slå läger, Alices tält uppslogs på en af dessa små kullar, som afbryta öknens ofantliga enformighet. Dromedarerna föllo på knä, kameldrifvarne utbredde sina mattor på sanden och hvilade insvepta i en kapuschong af rödt tyg; Ibrahim och de arabiska tjenarne rökte ett ögonblick sina pipor, från hvilka lätta spiraler af doftande rök spredo sig i luften; derefter slocknade allt. Ett slags feber höll Alice i denna enslighet utan gräns; hon vred sig på det tjocka ylletäcke, som skilde henne från den heta marken; men denna länga sömnlöshet tröttar. icke hennes ögon och oroade icke hennes hjerta. Med darrande hand 2 ntade hon på sitt tält; dunkla gester syntes här och der, nedtyngd 31 sömnen, och dromedarernas låneg, halsar balanserade mot horisonten, nedan deras stumma läppar tuggade födan. Myriader eldgnistor tindrade på det mörka firmamentet. Orediga ljud framburos på nattens tysta vingar; man skulle kunnat tro att det var hviskandet af resande andar, (Forts.)