— Jordbäfningen i Vestindien. Om denna förfärliga tilldragelse innehalla nu de danska tidningarne en mängd korrespondenser, som alla ge en ytterst sorglig skildri af den hemska katastrofen. Sj i bref från S:t Croix den 26 Nov.: — — Om tid och omständigheter tillåtit, skulle jag gifvit er en specificerad berättelse om de tilldragelser som sedan i. måndags (den 18:e) hemsökt vårt eljest så stilla och lugna S:t Croix; det är mig emellertid icke möjligt, och jag skall derför inskränka mig till att ge en liten öfversigt öfver katastrofen. Måndagen den 18 kl. 2,55 e. m. satt jag, som vanligt, på kontoret då en våldsam jordskakning kändes. Jag hade aldrig förr upplefvat något sådant, och kan icke neka att jag blef en smula häpen. Att rusa ut på gatan var ett ögonblicks verk; här var allt i rörelse. Jorden dansade under mina fötter, Allt, menniskor, djur och byggningar, vacklade. Ett ögonblick stod jag mållös, men snart besinnade jag mig, och skyndade till det ställe der det var mim pligt att vara, till fästningen. Gatan hvimlade af menniskor, som på knä anropade himlen om räddning. Jag banade mig väg genom massan och kom i rättan tid till ningen för att hindra besättningen att öfvergifva den. Nä amma ögonblick sags ute på sjön en lodrät vattenkamm ett stycke från land och sträckande sig så längt ögat kunde nå. Vatten massan vältrade sig mot land, och ryckte de der liggande fartygen, den amerikanska rlogsångaren Monongahela, 2 amerikanska skonertbriggar och 1 dansk slup med oemotstandlig kraft mot land. Ögonblicket var förfärligt. Vattenmassan fortsatte sin gång emot land, och öfversvämmade halfva sta— den. Derpå vek hon tillbaka för att med förnyad kraft åter öfversvämma staden. Fartygen kastades upp på land, och två af dem ända in i staden. Allt som fötter hade flydde, och snart voro höjderna som omgifva staden fyllda af menniskor. Vattnet steg 24 fot BY gts EDT, Ner kg fn tår Rör gy rg NR RN RR Nn RS ÅRE