gar och samlat en mängd anteckningar, som visserligen inte kunna vara af någon synnerlig nytta för de lärda, men af hvilka je sjelf dragit en stor fördel, emedan de hjelpt mig att besegra dårskapens och ledsnadens demon, som fordom beherrskade mig. Nittonde kapitlet. Alice betraktade Albert medan han talade; ett uttryck af uppriktighet och energi lifvade hans manliga och beslutsamma ansigte. Plötsligt dref hon på sin häst, hvars snabba hofvar uppdrefvo ett moln af damm. Herr de Lillers följde tätt vid hennes sida. Synes det er inte bra eget, sade han, att galoppera på den mark, som befarits af de gamla Pharaonerna? Ilvem vet, om inte den sand, som er häst uppdrifver från marken, blifvit trampad af Mosesb Då man anlände till Assouan hade herr de Brevillan icke svårt att igenkänna sin gamle vapenbroder, som han ofta hade haft tillfälle att se i Algier. Generalen hade begärt sitt afsked för att kunna följa sin son på hans upptäcktsresor. Jag har nästan inte ändrat yrke, sade han; hvarje dag är det marscher, och alarm göres inte så sällan i lägret; ja, vi ha till och med stundom tillfälle att skjuta ett eller annat skott. Jag har befälet öfver karavanens eskort, jag väljer lägerställena efter våra vägvisares anvisning, jag sätter ut skildtvakter, och jag har, såsom förr vid Atlas fot, den ständiga känslan af ovisshet och kringsmygande faror. Saledes saknar ni ingenting? Nej. Jag hade på boulevardens trottoirer lemnat en ung lätting, som slösade bort sin tid på nöjen och dårskaper. Jag är inte någon sträng far, draperad i en Catos mantel, och jag tycker inte illa om att man skrattar