hvad som återstår af Ptolemeernas tempel Ja, låt oss följa herr de Lillers, sade öfversten. Jag får emellertid förbereda er på att jag kanske nog mycket kommer att såra edra arisiska öron med alla dessa namn som häreda sig från aflägsna århundraden. Jag har haft den oförsigtigheten att rådfråga alla ruinerna i detta sällsamma land och jag lefver ständigt i tanken uti sällskap med Pharaonerna och deras gudar. En timma derefter, då den ljumma aftonsvalkan uppstiger från Nilen, tog den lilla truppen kosan åt Assouan till. Under vägen fingo öfversten och hans dotter veta att deras följeslagare, sedan han förslösat sin ungdom och sin förmögenhet på Paris gator, en vacker dag helt plötsligt hade afklädt sig sin gamla menniska och afsagt sig alla dessa dårskaper, som ickeiskänkte honom något nöje. Det var en verklig revolution, sade han; pjag fann mig åter i besittning af mig sjelf; men jag hade inte skilt mig från det förflutna för att försänka mig 1 en sysslolöshet icke mindre tom än det brusande hvimmel, hvarur jag hade utgått. Under det jag vistades hos min far i Algier, hade jag lärt mig arabiska språket, såsom barn lära det, utan att tänka derpå. Andra barn hade varit mina lärare. Jag talade det bättre än jag visste, och efter ett års arbete med att äsa och skrifva det, reste jag till Egypten, dit jag drogs af en synnerlig lust att intränga i dess historias och monumenters hemligheter. Det finnes inte en vrå i hela detta land, inte en ruin, inte en sten, nedfallen från ett tempel, inte en grotta med hieroglyfer på väggarna, inte en grafkammare som jag inte besökt, undersökt och studerat. Egypten har blifvit mig ett annat fädernesland. Jag har ander mina resor der gjort en mängd ritnin