Skulle herr grefven vilja vara god och för mademoiselle de Brevillan presentera sonen till en af edra forna vapenkamrater, Albert de Lillers? Hvad säger ni? Skulle ni vara son till Georges de Lillers, vid afrikanska jägarne? ropade Guillaume. Ja, och min far är inte långt härifrån, i Assouan, der jag om några timmar hoppas träffa hbonom. Med dessa ord räckte Albert de Lillers herr de Brevillan en firman, genom hvilken vicekonungen i Egypten rekommenderade honom åt cheikerna och cheferna vid militärstationerna såsom en resande, som på sin regerings uppdrag utförde en vetenskaplig beskickning. Detta epitet får inte tagas så alldeles efter orden, återtog den resande med ett småleende: min mission är egentligen min nyck; men då man fick höra att jag ämnade utsträcka min resa ända till Nubiens gränser, gaf man mig en officiel titel för att göra min promenad mera lätt. Detta papper, försedt med vicekonungens sigill, öppnar alla byar för mig. Det är särdeles beqvämt för en nyfiken sådan som jag. Alice lyssnade till herr de Lillers och förvånade sig öfver att en fransman med så mycken ledighet bar en arabs burnus och kamelhårsturban. För närvarande bär jag denna drägt endast af vana, sade han; men för ett år sedan, då jag jemte min far reste med karavanerna, var det nästan en nödvändighet. Man tog mig den tiden för en arabisk köpman. Nu, och i dessa trakter, skulle jag mycket väl kunna begagna europeisk drägt; men jag föredrager dessa vida yllekläder såsom mera beqväma. — Och nuw, tillade han, skola vi, med er tillåtelse besöka