Aftonbladet – 24 december 1867, sida 3

nu. Jag vill blott visa dig den flicka som jag har tänkt kunde passa dig; sedan får du sjelf säga när du vill att bröllopet skall bli. Ivar såg förundrad upp. Icke blott denna vändning af saken förundrade -honom, men det nästan högtidliga sättet, de väl valda orden, den stilla glädjen som lyste i den gamlas blickar, öfverraskade honom nästan lika mycket. Nu först märkte han att modrens sätt att tala, hennes ansigtsuttryck till och med, hade under den långa sjukdomen förändrat sig lika mycket som hennes lynne. Han tänkte ännu härpå, då en sagta knackning hördes på dörren: dStig inc, sade mor Anna. cHär kommer bruden, tillade hon. Ivar spratt till som stungen af en orm, men vågade icke se sig om. Du kan väl se på flickan, vet jaga, sade mor Anna med en skymt af den fordna skärpan i sin röst. Ivar vände mekaniskt på hufvudet, men sprang upp och slöt med ett glädjerop — Katrina 1 sina armar, Katrina, som ömsom skrattade och gret och rodnade och log och var vackrare än någonsin. Ivar höll ns fast och såg in i hennes ögon som om han aldrig kunde se sig mätt derpå och som han lömt allt annat i verlden. Då lade sig en and sagta på hans axel och en mild stämma sade: aBarn — har jag betalat min skuld till er? Ivar släppte sin brud och slog i stället sina armar kring modren och för första gången i sitt lif kysste han hennes kind. Mora, sade han, vi två bli aldrig qvitt, ty min skuld kan icke betalas.c Men den julaftonen på Bredvik blef då riktigt glad. Vid juletid Då är det stor fröjd till att lefva. Slut. .