Aftonbladet – 24 december 1867, sida 3

nom, trodde hon att han var borta och föl i förtviflan. Natt och dag satt han vid hennes säng och höll hennes hand i sin och lyssnade till hennes hjertslitande klagan ömsom öfver att han, Ivar, genom sin olydnad skulle lägga sin mor i grafven, ömsom öfver at bon sjelf genom sin hårdhet jagat sonen frår sitt hem, från sitt hjerta. Knappast hade väl Ivar dock med sådan styrka kunnat uthärda allt detta, om han ej haft en god hjelparinna vid sin sida. Han hade nemligen vågat sända efter Katrina, och då han såg att modren af hela sin omgifning blott igenkände honom, fick Katrina snart hjelpa honom att vårda den sjuka. Mor Anna kallade henne Lisa och förvexlade henne alltid med denna sin gunstling som i många år troget tjenat henne, och väl gerna kunnat vara mor åt Katrina. Emellertid blef denna senare snart omistlig både i sjukrummet och i hushållet. Det var hon som lade kuddarne så väl och mjukt tillrätta under det värkande hufvudet; det var hon som på bestämda tider tillredde förband, gaf in medikamenter, skaffade is och svalkande drycker; det var hon som kom med en kopp varmt kafte eller en skål kraftig köttsoppa åt Ivar, och som smög sin hand i den gamlas, medan sonen slumrade en stund i länstolen bredvid sängen. Det var slutligen hon som tillsåg att igorna i vanlig ordning fullgjorde sina syssor och att ingenting glömdes. När mor Anna blef bättre och började känna igen de som omgåfvo henne, kom Katrina aldrig in utom då den gamla sof. Denna frågade nu ofta efter Lisa, och Lisa kom, men skickades alltid tillbaka under förklaring, att hon icke det minsta förstod sig på att sköta en sjuk. Mor Anna kunde icke begripa detta: Lisa skötte henne så bra förut, och nu var hon alldeles oduglig. Kunde Ivar förklara det? Nej, han kunde det icke han bara såg förlägen ut och bytte alltid om samtalsämne, så fort mor Anna. förde detta ä bane, hvilket skedde märkvärdigt ofta. Emellertid förbättrades mor Annas tillstånd alltjemnt, ehuru det gick långsamt. Många