Aftonbladet – 24 december 1867, sida 2

VID JULETID. Skizs af Mathilda. Det snöade så vackert, som man säger De hvita, klitta stjernorna föllo gå sakta, så, tätt. Sko; a yst liksom andaktsfall, och såg uru: jorden svepte. den hvita manteln sina axlar, Det dröjde ej heller länge förrän den. låg i djupa, mjuka veck omkring henne, men ändå föllo snöflockarna lika snabbt, lika rikligt derpå. Jag vet icke huru -länge -snöfallet hade räckt, men mot middagen afstannade-det småningom; himlen klarnade litet borta vid skogsbrynet; molnen förbytte sig till. ljusa, lätta skyar, några blå. fläckar visade sig mellan dem och .slutligen bröt en klar:solstråle fram mellan de snöbelastade granarne, hvilkas grenar böjde sig djupt under sin glittrande börda. Ty nu, i det granna solljuset, glittrade snökristallerna som silfverstjernor på den hvita bottnen. Trädens grönska stack af så vackert emot -snön och deras skuggor sträckte sig blåaktiga och lätta deröfver. Landsvägen gick genom skogen, men den syntes knappt, ty ingen hade ännu åkt eller gått derfram sedan snöfallet. Icke heller voro många ute och färdades i dag, ty det var sjelfva julafton. En stund efter sedan det klarnat upp hördes några yxhugg genljuda i skogen och den som högg sjöng med frisk och rätt vacker stämma burjun af en visa: Det var den heliga julaftons qväll, Och bonden åt skogen månd gångar Han skulle hugga, åt barnen, I qväll Ett julträd med grenar så långa, Men buru han högg och hur yxan hon gick, En endaste spån han af granen ej fick, an bröt med sin hand och sparka med fot, -. en granen hon stod ändå fast på sin rot, Vid juletid, SS Då är det stor fröjd till att lefva!