Aftonbladet – 24 december 1867, sida 2

er ut en otröskad kornkärfve åt småfåglarne, ser till att kreaturen få sitt foder tidigare än vanligt och rikligare, ty de skola också veta af att det är jub, heter det. Senare samlas både tjenare och husbondfolk till aftonmåltiden. Barnen läsa långa böner, ikvisst med temligen förströdd uppsyn och förstulna blickar på grötfatet. Matimodren bjuder en och hvar att taga för sig, och detta låter ingen säga sig två gånger. Efter slutad måltid läser man åter sina böner, sjunger en julpsalm och går så till hvila. Så kallad julgran brukas ej bland bondfolket; men man tänder flera ljus och en väldig brasa brinner hela aftonen i spiseln; den brinner innu när husfolket gått till sängs, och det anses som ett dåligt tecken om glöden alldeles slockhat då man följande morgon i god tid gör upp eld för att koka kaffe innan man beger sig af till julottan. Ungefär så gick det också till i Ivars hem, den ansenliga bondgården Bredvik, der hans mor, som var enka, ensam styrde och ställde, ty sonen hade icke mycket att säga och satt mest inne med sina böcker, som han fått med från landtbruksskolan eller lånade ur sockenbiblioteket. Mor Anna var mycket stolt öfver sin sons lärdom, men tilltrodde honom inga slags kunskaper i landtbruksskötsel, hvarföre hon sjelf behöll lagstiftande makten och endast, ehuru äfvendetta ofta sparsamt nog, ibland lemnade den verkställande i sonens hand. Nu stod hon i stugan, klädd i ny ylleklädning och svart bindmössa — ty hon föraktade alla nya moder och nya åsigter — och såg ut göm det lilla fönstret som vette åt vägen. Klockan var blott tre, och det var ännu full dager. Se der kommer han ändtligen med granruskorna, sade hon. Sätt på kaffepannan, flickor, så han kan få litet varmt i sig när han kommer in. Han — det var Ivar — satte nu upp ett par höga granar vid hvardera grindstolpen; de voro afqvistade, så att blott sjelfva topen satt qvar. Ian hade en dräng, som rjelpte sig dermed, och snart voro de smärta,