Aftonbladet – 24 december 1867, sida 2

Ja, till henne jag visst inte gå, ty won vill ha on rik sopustru, det vet jag nog. Men jag tänkte alltzå till din moster i Täggtorpet — hon ha alltid hållit med oss, vet du väln Ja, har du stt i. Ser du nu hur dok du är. Gå dit s länge, du; jag skall vara hugga af en grajag har deroppe och skaffa hem till mor -hon vill ändtligen ha sranen vid grindstolprne i dag — och så nker jag nog att ja får komma och hemta ig i afton eller i nmogon. d Jo, det skall du s! Det blir nog inte så I. Men kom i mon ändå, så få vi talas vid. Ja, det förstås. Och dermed skiles de båda unga. Yxmuggen genljödo sart åter i skogen; men sängen hördes ickemera. Julen är för alla n stor och glädjerik högid, men förnämligst är den så på landet 108 den sträfsammeoch flitige landtmannen. Ingen förnimmer som han att helgdagarne yckså äro hvilodagr. Handtverkaren eller abriksarbetaren miste dagen efter helgdagen itergå till samma nödor, samma hårda arbete; till och med mder sjelfva julhögtiden har han kanhände rbetat. Bonden deremot r slutat sina tigsta och mödosammaste rf när julen komer. Han hvilar sig med besked, och på deå kallade mellandagarne, mellan helgdagarn företager han blott lätare sysslor; ja, In börjar knappt åter nåsot egentligt arbe förrän å nyäret. Det ir heller ingentin som brådskar; trösken är lutad till jul, ocden nya skörden slumrar mder snötäcket ch väntar på våren. Mor, ) slagtat och akat och skurat och fejat julen, och påelgdagsaftonen återstår för jenstfolket intet annat arbete än att bära n ved tillräcklig för helgdagarne, strö halm jfver golivet sar koka den oumbärliga lutisken och gröter Der råd och lägenhet så nedgifva, bestär kanske också refbenspjell och kaka tillqv!len. Bonden sjelf går nöjd omkring my pipspnggan i munnen, sät