Aftonbladet – 24 december 1867, sida 2

Hvad kan jag väl göra för ondt emot dig Vid juletid Då det är stor fröjd till att lefva? I lefven så godt, I lefven så väl, I menniskobarn här i tiden, Och varmt blir ert hjerta och salig er själ, Allt genom den heliga friden, Som skänktes åt eder den signade dag, Hvars afton är inne — men andra, men jag, Hvad tron I vi ega att hoppas uppå? Hvad himmel att söka, hvad sällhet att få Vid juletid Då eder är fröjdfullt att lefva? Det gör mig så ondt, det är mig så svårt, Att se hur I glädjens nu alla, Det gör mig så sorgsen, det synes mig hårdt, Att se huru granarna falla. Jag älskar min skog och I röfven den bort, Att skänka hvarandra en glädje så kort, Och utan att tänka på skogsjungfruns qval, I bären de träden till koja och sal, Vid juletid Då det är stor fröjd till att lefva. Men bonden stod stilla och lyddes uppå Det talet och tordes 2j svara; Då kom han att tänka på barnen små, Som vänta på julträdet bara — Han ropte: Du skogsfru, nog kunde du väl Kanhända få frälsa din fängslade själ, Jag hemma skall bedja med barnen små, Att du ock en gång till Guds himmel får gå Vid juletid, Då här är stor fröjd till att lefva. Så gif mig ett träd, ett litet ett, Det vi vilja Frälsaren skänka, Och barnen de bedja till Honom kring det, Att Han ock på dig månde tänka — Men se! i detsamma föll guldkronan af, Som lyste i qvällen; och tyst som en graf, Och mörkt blef i skogen; en susning blott skalf, Som drog der en suck genom granarnas hvalf, Vid juletid Då eljest är fröjdfullt att lefva. Och bonden såg upp och såg sig omkring, Och yxan i handen. han förde, ? g Han tänkte att hugga kring trädet en ring, Men knappast vid stammen han rörde, Förrn granen låg fallen, som ej den haft rot, Men bonden han tog den, och lätt uppå fot, Han skyndade hem, och ett löfte han gaf, Att aldrig en julqväll ett träd hugga af I grönan skog, . Der skogsjungfrun suckar och lider.