Aftonbladet – 24 december 1867, sida 2

Han frestade en, han frestade två, um ingen Åh org sme falla, å, CI en na ns uj så hårda voro de alla; xFR upp Och bonden han blef så hemsk i sitt mod, Hvad böner han kunde, han bad der han stod, Förgjord var hans yxa, det märkte han väl, Och skogstrollen stodo visst efter hans själ Vid juletid Nu hördes ett lätt brakande i skogen, yxhuggen upphörde och sången med och några sgonblick derefter kom en person fram ur skogen, nästan dold af den fällda granen som han bar på axlarne. Han vadade genom den ljupa snön fram till landsvägen och kastade er sin börda vid dikeskanten. dUff! sade han, skall jag hafva med maken till den, får jag nog gå hem efter hästen, tänker jag. Om jag begriper hvarför nor just ville ha granar vid grindstolparne i ul, ackurat som om vi skulle hålla bröl-op, mor och jag! tillade han och skrattade lÖgt. Här har ingen åkt fram ännu, ser jag, ortfor han. cHäggtorparn har inte kommit em från stan ännu — han kunde väl ta len ena ruskan med sig, så fick jag frakta len andra så godt jag kunde. Han gick upp i skogen, ett litet stycke, så att han kunde se landsvägen derifrån och snart ljödo åter de kraftiga yxhuggen och sången fortfor också: Och bonden han tänkte båd hit och dit, Han såg sig omkring i detsamma, Hans hjerta skalf och hans kind blef hvit, Han kunde de böner blott stamma, i inne i snåret en skogsfru han såg, ed grönfärgad kappa, som släpande låg, Utöfver en gyllendukskjortel så klar, Som kantad med skiftande perlor hon bar, Vid juletid Då är det stor fröjd till att lefva! s Och guldkronan skenomkring mörkbrunt hår, Som stjernorna skina i natten, Och likasom daggen i sippan står, .I ögat stod tårarnas vatten, Då sorgset och mildt hon på bonden såg, Och sade med stämma så mild och låg: Hvi bleknar din kind? Hvi rädes du mig?