Aftonbladet – 21 december 1867, sida 2

hvarje naturaliserad amerikansk med e har rätt till Förenta Staternas bekydd. Som bekant, har denna fråga under e senäre ären mer än en gång it nära tt föranleda konflikter inellan Förenta Staerna och flera europeiska makter Till allmänheten. I en tid, då hungersnöd hemsöker hela andsändar och välgörenheten anstränger sif ttersta krafter för att åtminstone lindra dei lände, som den ej kan hoppas afhjelpa, är let naturligt att man icke utan tvekan framräder för att ytterligare vädja till denna uttröttliga hjelpsamhet. Likväl hvarhelst ch i hvilken gestalt nöden iä för hanlen få de, som i följd af sin ställning och lagliga verksamhet ha det bästa tillfälllet att bevittna dess tillvaro och som ej kunna und å att betrakta sig såsom dess närmaste nålsmän, ej af några betänkligheter låta afvalla sig från att framställa den i dagen; är har detta skett, utan att allmänheens blick med deltagande föll derpå och utan att behofvets framsträckta hand möttes vf hjelpsamhetens öppna, redobogna händer? Det är icke första gången denna hufvudstads allmänhet påminnes om en talrik klass vt nödstälida, som vårt samhälle hyser i sitt sköte; och det är icke heller första gången stt vädjande till deras förmån med välvilja upptages. Vi syfta på de arma qvinnor, som utan hem, utan tillgångar, ofta utan anhöriga eller ens bekanta utskrifvas från stockholms allmänna förlossningsanstalter, r att lemna plats åt andra, som anstalten åste emottaga. Och vid detta utträde stå de gemenligen ej ensamma; deras ängslan ller mindre dem sjelfva än det barn, de nu fått att sörja för och som icke sällan är orsak att deras förra hem nu är för dem gdt, då det likväl just är denna späda relses hand, som oemotståndligt borde kunpna dörren till ett herberge äfven för modren. — Det behöfver väl icke anmärkas, att dessa qvinnor alltid qvarhållas inom förssningsanstalten så länge som möjligt; men denna tid begränsas dels af bestämda reglementariska före: er, dels och framförallt af nödvändigheten att hålla platser öppna för det med hvarje år ökade antalet af fattiga barnaföderskor, inträde vid dessa barmhertighetsinrättningar. Då de utblottade gqvinnorna mel sitt barn på armen efter 10 till 14 dagars vistelse å inrättningen, måste derif ifvas har den enda utväg, som mma till buds att bereda dem ett se, så att de icke lemnades att irra omkring I gatorna och kanske slutligen duka under för något förtvifiadt beslut, bestått deri, att de medelst en skrifvelse från inrättningen hänvisats till öfverstathållareembetet för polisärenden, för att genom dess försorg blifva i egenskap af husillsvidare upptagna, hvarvid, då detta unnat beviljas, de beklagligtvis blottställas för att blifva skilda från sitt barn, och tilllika gå miste om utsigten att kunna erhålla ammtjenst. Huru bedröflig föröfrigt denna ig i alla händelser är, inser man lätt, när man besinnar, hvilken vård en qvinna ett par veckor efter förlossningen och ett 14 dagars gammalt barn behöfva. Någon gång har inträffat, att qvinnor, som ej velat begagna sig af den nämnda utvägen och trott eller åtminstone uppgifvit sig kunna återvända till sin förra bostad, på aftonen återkommit till Barnbördshuset under förklaring, att de ingenstädes kunnat finna husrum för natten. I andra länder finnas s. k. asyler, dit hus barnaföderskor vid utskrifningen från ossningsanstalten blifva med sina barn förflyttade och der de kunna qvarstanna, tilldess de antingen erhålla någon ammtjenst eller äro i stånd att genom arbete förskaffa uppehälle. Det torde väl inom icke allting tid erkännas såsom nödvändigt, att en hos oss någon dylik inrättning bringas Il stånd; emellertid är afsigten med detta vädjande till allmänheten) endast att kunna genom tillsvidare företagna anordningar och med särskildt afseende på den hotande vintern åt de husvilla barnaföderskorna vid utskrifningen från förlossningsanstalterna bereda husrum, vård och underhåll under någon kortare tid, hvarunder de kunna någorlunda återhemta krafter och blifva i tillfälle att antingen som ammor eller på annat sätt bidraga till sitt och barnets försörjande. Med ledning af de sistförflutna årens erfarenhet kan antagas, att två provisoriska lokaler, af hvilka den ena borde vara belägen i närheten af Allmänna barnbördshuset på Kungsholmen och den andra i grannskapet af Prov ka barnbördshuset på Söder och af hvilka hvardera innehöll 6 till 8 platser, vore någorlunda svarande mot behofvet, om också antalet af husvilla skulle, åsom skäl är att befara, för innevarande vinter komma att något öfverstiga de föreående årens. Detta antal skulle vara mycket större, om icke så många af dessa nödställda blefve som ammor emottagna på Allmänna barnhuset. Vi hysa den öfvertygelsen, att det ofvan påpekade, beklagliga förhallandet skall af var hufvudstads allmänhet behjertas och att man hoppas att med jemförelsevis ringa uppoffringar en stor del af dessa arma mödrar och barn skall bibehållas vid helsa och lif enom anordningar, som tillförsäkra dem en ämplig vård under en tidpunkt, då en sådan vard är för dem mest oumbärlig. Välvilligå bidrag kunna öfverlemnas till någondera af oss undertecknade, som gemenamt och efter bästa tånd skola ombesörja deras användande för det angifna ändamälet samt inför gifvarinnor och gifvare redovisa såväl för de samlade medlens belopp, som för de vidtagna åtgärderna och deraf föranledda kostnader. N. J. Berlin, ÅA. G. Carlson, Ordf. i direktionen för — Förste stadsläkare. Allm. barnbördshuset. ÅA. Andersson, FP. A. Cederschjöld, Direktör för Allm. Läkare vid Provisoriska barnbördshuset. barnbördshuset. PPP NN I TR PI