Aftonbladet – 20 december 1867, sida 2

— Musik. Faust, som omedelbart efte Don Juan upptagits å repertoiren, både gaf och mottogs i går på ett sätt, som vittnad om särskildt lifligt intresse. Titelrollen, såsor karaktersteckning den svagaste i arbetet, åter gafs för aftonen af hr Labatt, som i sitt fö redrag gjorde rättvisa åt partiets lyriska skön heter och belönades med framropning efte den utmärkt väl sjungna första kavatinan Hr Willmans tolkning af Mephistopheles nö made sig ännu mer än vanligt ett konstnärlig fulländadt helt, och uppgiften försvårade denna gång icke genom det för känslan vi driga synliga uppträdandet i kyrkscenen, förbättring, som vi hasta att på det varma ste erkänna. Åfven hr Arlberg (Valentin vann särskild uppmärksamhet för sitt åter gifvande af den stora scenen i fjerde akten och fru Strandbergs Siebel var anslående såsom alltid. Signora Sorandis framställning af Gretchen var, då vi alltjemt hålla för ögo: nen att denna uppgift först här och nu in. gått i hennes repertoir, samt att en sånger ska af italienskt skaplynne denna gång tol kade en specifik tysk karakter, som musikaliskt behandlats af en fransk maöstro, ovedersägligen ett nytt kraftigt bevis på den rike intelligensen hos denna konstnärinna, och vic flera tillfällen väckte hon stormande bifall men lika omisskänneligt är att rollen icke är lämpad för hennes individualitet, samt at hennes användande i det ena partiet af sådar art efter det andra är ett misstag, för att icke säga ett missbruk, då den unga konstnärinnan, så förtjenstfull äfven i lösninger af henne nya och främmande uppgifter, emellertid på det egentliga området för hennes artistiska verksamhet säkerligen skulle vara scenen till ännu långt större nytta och prydnad. Vi återkomma oförtöfvadt till ämnet och de många reflexioner, det med nödvändighet ingifver.