Aftonbladet – 20 december 1867, sida 2

STOCKHOLM den 20 Dec. England, säger den berömde skriftställaren Prevost-Paradol i en artikel i Journal des Debats, har nyss bevittnat ett skådeI spel, som ingen annan trakt i Europa kan erbjuda, och som, på samma gång det förorsakar England ett visst bekymmer, äfven inger det någon stolthet. Vi hänsyfta på dessa i flera af Englands och Irlands stora städer föranstaltade sorgeprocessioner till de I Manchester afrättade feniernas ära. Efter London, Manchester och Cork har äfven Dublin kommit med sin fenianmanifestation, och denna har öfverträffat alla de andra, såväl i djerfhet som i betydenhet. Det var i söndags som man såg på Dublins förnämsta torg församla sig en massa af aderton till tjugutusen personer, bestående till större delen af mindre handlande, tjenstemän och arbetare. Qvinnor och barn tillstädesvoro i stort antal. Alla hade påtagit sina högtidskläder och buro de irländska färgerna tillsammans med sorgflor. Tre likvagnar, på hvar och en af hvilka voro inskrifna ett af namnen på de i Manchester afrättade femerna, öppnade tåget, som tog vägen till kyrkogården, hvarest hölls ett tal till de tre offrens ära. Dessutom stannade processionen två gånger på vägen för att egna en hyllning ät Emmet på den plats, der han afrättades, och för att helsa det ställe, der irländska parlamentet och 1782 års frivilliga fordom församlades. Men hvad som förefaller ännu mer utomordentligt än sjelfva processionen, det är det af hr Martin på kyrkogården hållna och af tidningarne samvetsgrannt offentliggjorda tal. Det hällregnade, väderleken var denna dag på Englands sida, och få personer hörde hvad Martin sade; men stenograferna, trogna a sin post, upptogo sorgfälligt hans ord. alaren icke blott lofordade Allen, OBrien och Lankin såsom martyrer för sin pligt, mördade af England, och såsom tappra: kämpar, fallna i fäderneslandets tjenst, utan han framställde dem äfven såsom förebilder för den ungdom, som omgaf honom, emedan den genom denna demonstration protesterade mot en främmande regerings terrorism. Detta ord terrorism, med de minnen det uppväcker för franska öron, kommer oss att le då mån ser dylika församlingar och dylika uppträden ostraffadt försiggå i sjelfva Irlands hufvudstad, ett par steg från de i kasernerna konsignerade trupperna, och under ögonen på de overksamma myndigheterna. Emellertid har åtgärden synts gå för långt, och man har i båda parlamentshusen interpellerat engelska regeringen med afseende å denna öfverdrift i fördragsamhet. Lord Derby har svarat, att kronjuristerna blifvit tillsporda i ämnet, men varit af den åsigt, att sorgeprocessionerna icke kunde drabbas af lagen. Visserligen finnes en särskild parlamentsakt mot de af partierna i Irland föranstältade processioner, som bära fanor eller sinnebilder eller sjunga sånger, som äro af beskaffenhet att uppväcka bitterhet mellan olika samhällsklasser; men de engelska kronjuristerna, stödjande sig på parlamentsaktens bokstafslydelse, ha varit af den åsigt, att de af processionens musikkårer spelade sorgmärscherna samt de sorgflor eller gröna rger, som burits af deltagarne, icke äro dana sånger eller sinnebilder, som lagen åsyftat, och regeringen har hittills låtit det förblifva vid denna samvetsömma tolkning. cHvad som måhända skulle blifva något svårare att förfäkta, till och med för jurister, det är att hr Martins tal, som anropar Förenta Staternas hjelp för att rycka Irland från England, och uppmanar de tillstädesvarande att efter bästa förmåga följa de i Manchester dömdes föredöme, icke heller strider mot någon lag. Och likväl är det mer än sannolikt, att detta tal skall förblifva lika ostraffadt som det öfriga. Engelska regeringen har tagit sitt parti, och har i vår tanka gjort klokt deri, att med afseende å fenierna inskränka sig till de allra oundvikligaste åtgärder, d. v. s. att undertrycka dem så snart de öfverskrida den bestämda gräns der uppror och mord vidtaga, men att deremot icke bry sig om att förfölja dem på manifestationernas och orationernas obestämda område. Engelska regeringens praktiska sinne förtje-! nar härvid allt beröm; men hvad som är icke mindre anmärkningsvärdt, är det lugna förståndet hos engelska allmänheten som tillåer regeringen ett sådant beteende. Må man öreställa sig hvilken effekt en sådan förlragsamhet skulle göra i Frankrike, äfven mm den icke skulle medföra någon materiel ordning; hvilken allmän oro, och snart nog, vilket allmänt rop mot en sådan svaghet. Im engelska allmänheten är så lugn, så är let emedan den känner sig säker på sin styrka ch fullkomligt i stånd att, om så behöfs, jelf betrygga sitt lugn. Huru många van-n igen fridsamma personer förklarade sig icke yss beredvilliga att anteckna sig såsom särkilda konstaplar i Manchester för att beryBga. feniernas afrättning mot hvarje föri ök från deras vänners sida. Handla i öferensstämmelse med parlamentet och låta var och en säga hvad han behagar, är en-l! elska regeringens verkliga valspråk, och det ! AA mA AR — AA RA ppfattas och godkännes fullkomligt af naLONen.c få Aanstsnantnsetntnmnand P ö Stockholms skarpskytteförening.!r Jnder anförande hurusom tiden syntes vara lp: