Aftonbladet – 19 december 1867, sida 2

foHon skall aldrig mera återkomma, mitt söta barn, och du skall aldrig mera få omfamna henne. Alice knäppte ihop sina känder; ett ord sväfvade på hennes läppar, men dog åter bort. N Ja, mitt barn, hon är död. Alice föll ned på sina knän. Ja, det är rätt, mitt barn, stanna sån, tillade herr de Brevillan; lyft ditt hjerta till Gud och bed för henne. Den sista gången hon såg ud och det är för många år sedan, hade döden sväfvat dig nära förbi; du var blek som nu, svag och lik en som upptagits från de döda. Hon lutade sig öfver dig och kysste dig och så försvann hon äter. . Hon är död? men hvar? huru? Jag sade att du sKulle bedja för henne, mitt barn; bed för hennes själ! svarade herr de Brevillan och lade sakta sin hand på Alices hufvud. Han lät genom sin korrespondent i Newyork och, längre fram, genom franska ministern i Förenta Staterna, verkställa efterforskningar efter den dotter madame de Brevillan hade lemnat efter sig; men man kunde ej gifva honom några underrättelser. Markis Sinigali hade försvunnit med Nathalie. Man visste endast att han hade lemnat NewOrleans på ett spanskt fartyg, som seglade till Cuba. De sista qvartalen af grefvinnans pension. stodo orörda i bankirens händer. Herr de Brevillan gaf order om att de skulle ngr till arfvingen, om hon iuställde sig Ör sum ks är it, men thalie. En tid bortåt frågade herr de Brevillan