FEK STOCKHOLM den 19 Dec. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 11 Dec Det kan vara skäl att närmare redogöra för grefve Bismarcks ganska vigtiga förklaringar i representantkammaren i år, hvilka förnämligast rörde det nordtyska förbundets erkännande af de främmande regeringarne. Konseljpresidentens tal är dock äfveniandra afseenden af intresse. Telegrammerna om detsamma till de utländska tidningarne ha blott gifvit ett ofullständigt begrepp derom. Frågan gällde utrikesministerens budget. Hr von Bennigsen, af det nationelt-liberala partiet, föreslog att uppmana statsregeringen att draga omsorg om, att ministeren för de utrikes ärendena blir uppförd på det nordtyska förbundets stat och att de inom förbundet befintliga sändebudsoch konsulsbefattningarne indragas. Grefve Bismarck mstämde åtminstone till principen i förra delen af detta förslag, som antogs af kammaren. Deremot bekämpade han den senare delen såsom för tidig, och kammaren afslog den. Hr Bennigsen, hade samtyckt till, att hans förslag delades i två delar. Vid detta tillfälle höll grefve Bismarck ett tal, som väckte mycken uppmärksamhet. Han ttrade, att Sachsen, troget det lojala uppförande, som det iakttagit alltsedan sitt inträde i förbundet, hade förfarit ganska riktigt, då det till Preussen hänskjutit den inbjudning till konferensen, som franska regeringen tillställt det. För att säga sanningen, borde Preussen ha gjort på samma sätt och till förbundets president hänskjutit densamma. Om Preussen hittills icke anmodat de utländska regeringarne att erkänna förbundet, har skälet dertill icke varit fruktan att få ett afslag. Ett dylikt afslag vore alldeles osannolikt, såsom bevis hvarpå anfördes, att flaggan på hafvet öfverallt blifvit erkänd. Preussen har helst velat bevara rättigheten åt de andra förbundsregeringarne att bibehålla sin diplomati. I följd deraf borde man icke handla för brådstörtadt och icke göra sig skyldig till samma fel som general Radowitz, hvilken åren 1849 och 1850 såg sina enhetssträfvanden stranda, just derföre att han för mycket envisades med, att de öfriga tyska regeringarnes diplomati genast skulle indraas. Det vore bättre att lemna initiativet ärtill-åt dessa regeringar. Om de vilja bibehålla sin suveränitet, skulle fördelningen mellan förbundets och de särskilda staternas diplomati utomlands kunna ske såltmda, att de angelägenheter, som angå den stora europeiska politiken, såsom t. ex. den nuvarande konferensfrågan, förbehölles förbundsdiplomatien, hvaremot de särskilda regeringarnes agenter skulle draga försorg om sina landsmäns beskydd. Sålund askulle de financiella bördor, som denna särskilda diplomati pålägger de små staterna, ännu kunna motiveras. Grefve Bismarck meddelade derefter, att han begärt bemyndigande af konungen att utnämna ambassadörer och sändebud för förbundet. Fan hade erhållit detta bemyndigande, hvartill förbundsrådet på förhand gifvit sitt samtycke, och utnämningen skall snart ske. Kammaren gaf sitt bifall tillkänna, och det af konseljpresidenten omnämnda beslutet har väckt stort uppseende inom de diplomatiska kretsarne. Man väntar, att inom kort nya kreditivbref skola utfärdas åt grefve Bernstorff i London, grefve Goltzi Paris och prinsen af Reuss i Petersburg, hvilka komma att ackrediteras såsom . det nordtyska förbundets agenter. I följd häraf skola de utländska regeringarnes sändebud och ambassadörer likaledes ånyo ackrediteras hos konungen af Preussen 1 hans egenskap af förbundets president. Hvad som tyckes ha påskyndat Preussens beslut att låta det nordtyska förbundet erkännas af de utländska Yegeringarne, är å ena sidan det erbjudande, som lord Stanley för några dagar sedan härom gjorde i det engelska parlamentet. Å andrasidan vill man undvika förnyandet af de händelser, som utmärkte den franska konferensinbjud-; UR FERRAN ANNO