Aftonbladet – 19 december 1867, sida 1

thalie var han mjuk och mild. Han fordrade att man skulle låta henne få allt hvad hon ville. Han smekte henne, kysste henne, satte hetine på sina knän. Hon liksar mig; hon skall bli jag sjelf i qvinlig gestalt, sade han. Christine kände i sådana ögonblick en frossa genomila sig; men han tämde henne genast med ett hastigt ord, en flyktig blick. Vare sig att markisen var hemma eller ej, så var huset aldrig tomt. Der var ständigt lif, buller, fester, en yrande svindel!... Medan Alice egnade sig åt de fattiga och sjuka, växte Nathalie upp i dårskaper och vilda nöjen. x n morgon, då hon profvade en halfvild fölunge, fäste markisen på hennes hals, hennes armleder, i hennes öron och i hennes hår en prydnad af korall, som han hade fört med sig från staden. Strålande af glädje, med bara armar och de långa svarta flätorna hängande. på axlarne, sprängde hon af. Kufvadt af hennesskickliga och smidiga hand, gjorde det eldiga djuret häftiga språng, stegrade sig näggade och satte så åter af. I sitt lop om han nära in på en ng negress, som arbetade i gräset. Förskräckt, sökte hon fl) undan; men Nathalie sprängde af efter henne, medan ett gällt skratt blottade henne; bländhvita tänder. Höljd af skum och me I öronen tillbakadragna ända till halsen, stör tade fålen framåt och var den arma flyktin a så nära, att hans brännande andedrä åsade på hennes svarta nacke. Utom si af förskräckelse, sjönk hon till marken; et slag med ridspöet dref hästen med ett språn; öfver det lefvande föremålet, men i detsam ma skrapade en af hans jernskodda hofva negressens panna. Denna uppgaf ett ångest skri, och en röd blod färgade dess ebenholz hud. Nathalie vände tillbaka i galopp, ryckt