Aftonbladet – 19 december 1867, sida 1

Plötsligt kände hon sig genomilad af en frossbrytning och vacklade. Hon gjorde en ny ansträngning och stödde sig mot väggen. Jag ser inte mera! sade hon: . TEeonard gjordö ett håltigt språhg öch inots tog henne i sina armar. Ah, mademoiselle också! utbrast han. Alice svarade icke, utan lät sitt tunga hufvud falla mot hans-axel. Tjufskytten sparkade våldsamt upp dörren och skyndade springälde bort med henhö, likt ett vilddjur, som bortför ett byte. Gud i himmelen! det är för oss hon dör! upprepade han Hera gånger i förtviflad ton. På häftigheten i hans språng skulle inan tagit honom för en galning. — Utan att en enda gång hemta andan, bar han henne ända fr till slottet. På hans rop skyndade man till. Hör på, sade han till öfversten, jag är en bandit; om hon dör, så döda mig! Alice låg utsträckt på en kanapö. Sjukdomen hade angripit henne. Inom ett ögonblick var hela den friska befolkningen i slottet förtviflad. Det var som om deras Försyn skulle öfvergifva dem. Man gret och snyftade. Inkrupen i ett hörn, med blicken fästad på Alices dörr, stod Leonard med vildt och förtvifladt utseende. Om jag hade varit hos mitt barn, skulle hon vara vid lif. Ack, en sådan usling jag är! mumlade han. Då läkaren gick ut, betraktade man honom. Hans ansigte gjorde att man darrade eller andades lättare. Herr de Brevillan, som följde honom ut, liknade en död. Han beklagade sig icke, gret icke. Den häftiga krisen räckte hela dagen; mot aftonen tycktes den sakta sig. Vid midnatten sade läkaren: Jag ansvarar för hennes lif! Allas bröst vidgade sig. Det var som om en vind