Aftonbladet – 19 december 1867, sida 1

er. Jag stannar här, och ni kan gerna sätta er. Man fär inte göra buller kring ett sofvande barn. Modren föll i en stor länstol, med ögonen fästade på barnet. Hennes läppar rörde sig, som till en bön. Allt emellanåt vände sig hennes blickar mot dörren, och hon lyssnade med nedböjdt hufvud. Alice sysslade med barnet, som hon ifrigt frotterade och gaf starka reagerande läkemedel. Inemot midnatt var krisen öfverstånden, i gryningen var barnet bättre, och en ljum fuktighet uppmjukade dess hud. Det somnade, med handen i Alices hand. Modren gret., I detta ögonblick öppnades dörren, och en starkt byggd karl, klädd i blus, träddein och nedkastade på golfvet en tung skjutväska, full med kaniner och fasaner. Der har ni för veckan, sade han, skakande sina starka axlar. Tyst! sade Alice ochlade fingret på munnen. Leonard stod alldeles bedöfvad på tröskeln, med slappt nedhängande armar, krökt rygg och filthatten i hand. Plötsligt såg han att hans hustru gret och blef varse nattlampan, som brann bredvid barnet. Han förstod allt och sprang fram mot den lilla sängen med ett vilddjurs rytande klagan. Barnet är räddadt!s sade Alice och höll honom tillbaka. Med en plötslig rörelse vände sig Leonard om, fattade sin bössa i pipan, svängde den häftigt kring sitt hufvud och krossade kolfven mot väggen. Tack! sade Alice och räckte honom sin hand. Tjufskytten föll ned i ett hörn. En djup tystnad inträdde. Då morgonen inträdt och Alice kände sig lugn för det lilla barnet, som badade i en ymnig svett, reste hon sig upp.