Aftonbladet – 19 december 1867, sida 1

Ide mot en fattig koja, från hvilken barn kommo utspringande under höga klagoskri. Skulle vi göra mindre än denna stackars Iflicka? sade hon. Har man väl sett dig Irygga tillbaka på en bataljdag? Nå ja, gör som du vill. Det fanns i byn en skola, som hölls af ett par systrar, hvilka voro allt för alla. Redan Isag man deras svarta klädningar och hvita Idok skymta fram öfverallt. Alice förenade sina omsorger med deras. Hennes ungnade ett eget behag åt den tröst hon skänkte. Man såg henne öfverallt der farsoten visade sig, följande den steg för steg, och bekäntpande den med sitt mod, sin sjelf uppoffring och sin aldrig tröttnande välgörenhet. Hennes leende ingaf styrka, hennes tårar lindrade olyckan. Då man fann henne så fast och så allvarlig, fattade man nytt mod. Sedan fruktan väl, blifvit besegrad, var sjukdomen mindre fruktansvärd. En afton kallades hon till ett hus der ett barn nyss helt plötsligt blifvit angripet. Modren, som höll på att friskna till, var ännu så svag att hon knappast kunde släpa sig fram. Och Leonard? sade Alice. Denne ikansk armen, ig, stark som en björn, för g i elden, okuflig och alltid den förste i alla trätor och slagsmål. Den dag han ville arbeta, arbetade han för tio; men det var sällan han brydde sig derom. Under den ljusare årstiden lefde han mest af tjufskytte. Alice frågade icke vidare; hon vände hastigt om lakanen igen, lade barnet och värmde vatten och handdukar. Modren släpade sig omkring och försökte hjelpa henne med sina svaga händer. Var inte orolig, sade Alice, min far vet hvad som händt, och ingenting skall fattas