Aftonbladet – 19 december 1867, sida 1

de sorger, de förhoppningar, som utgöra ljuset och skuggan inom en krets af arbetssamma familjer, den näring, som bäst kunde bilda och stärka hennes förstånd och hennes hjerta. Hon egnade en aldrig hvilande omsorg om de fattiga och olyckliga, och om tårar någongång fuktade hennes ögon, var det icke inbillade olyckor, som kommo dem att rinna. Olyckan hade ett namn; en dag kallade den sig Louise och visade sig under en faderoch moderlös flickas afmagrade drag; en annan gång kallade den sig Pierre och klappade på hennes dörr under en arrendators hårda hand, för hvilken haglet hade förstört skörden. Hennes älsklingspromenader förde henne till kojorna; hennes bästa vänner gingo i träskor. En dag trängde en farsot, hoppande öfver bergen med en tigers språng och en lavins väldsarhhet, in i byn. Ett offer hade redan fallit, och ett annat var redan träffadt, innan herr de Brevillan fick kunskap om dess närvaro. Första gången i sitt lif kände han fruktan, och denna fruktan framkallades af tanken på hans dotter. Tanken pj flykt smög sig plötsligt in i hans själ, och han gaf redan order om att sj na för, då Alice, som gissade hvad som försiggick inom honom, sade, efter att med en blick ha bortskickat bes tjenten: Utan mig skulle du stanna qvar; lat derföre mig stanna hos dig. Du har nu rätt, svarade öfversten tveksamt; vi äro skyldiga att föregå andra med vårt exempel... men om du skulle dö?... Nå ja, vet jag inte att duskulle komma jefter mig? Jag, det betyder föga; men du! Alice öppnade ett fönster, hvarifrån man hade utsigt åt byn, visade honom med en åtbörd en nunna, som med sitt radband vid bältet och händerna fulla med linne skynda