Aftonbladet – 18 december 1867, sida 3

tydde att hon måste ha andra resurser än den nyssnämnda lifräntan, och Jängre fram fick man äfven veta, att italienaren sysselsatte sig med slafhandel, Han-spelade äfven mycket och lyckligt, och Christine höll öppet hus och öppen taffel. d Man säger att lyckliga menniskor icke ha någon historia. Barndomen har icke heller någon sådan. Alice tillbragte de år, som ligga mellan barndomen och ungdomen, såsom en rosenfärgad sky seglar fram från det hörn af himmelen, der morgonrodnaden öfverraskade den, till det hörn af himmelen, dit mörgonvinden för den. Hon kom icke ens ihåg att hon hade gråtit. Icke för att hon var glad och munter i dessa ords fulla betydelse; ännu som helt liten, då hon lekte i essa trädgårdar, dit hennes far hade fört henne, kunde hon aldrig bli yr och bullrande; längre fram blef hon ej heller någon liflig yrhätta, men hade ett lugnt och jemnt lynne, med en liten anstrykning icke af melankoli, men af allvar, som gjor le att man kande i flera timmar vara vid hennes sida utan att höra henne. Den olycka, som hade lätt vidrört henne med sin vinge, tycktes i detsamma ha lemnat ett spår på ytan af hennes är Hennes behag och hennes skönhet utvecklade sig långsamt; men man såg fröen dertill i hennes hållning, i strålglansen uti hennes ögon, då hon fästade dem på någon person, som var henne dyrbar, i mjukheten och harmonien uti hennes rörelser, i det plötsliga skimmer, som flög öfver hennes ansigte, då man berättade något drag, som rörde henne, i det ljufva draget kring munnen, då ett småleende skalkades kring de annars allvarliga läpparne. Hela hennes inre lif återskimrade 1 hennes anlete, som i en spegel. (Forts.)