Aftonbladet – 18 december 1867, sida 3

min styrelse, och uti Gaetas fängelse skulle jag få erinra mig att du en gång älskat mig och att jag en gang varit lycklig! Du i fängelse. Ja, och för lifvet, hvilket dock, utan dig, inte skulle bli synnerligt långt! Men i sådant fall måste du genast fly! Utandig — aldrig! Med dig — i morgon eller ännu denna afton! Hvad bryr jag mig om hvilket land jag vistas uti!... Der du är, der är mitt fädernesland. Ack, om du ville, skulle vi fara till Amerika, der jag har vänner och landsmän. Der skyddar och älskar man sådana män som lidit för friheten!... Der skulle jag kunna låta dig intaga din rätta plats. Allt skulle gå så bra;... men om du stannar qvar här, så gör jag detsamma Christine tog markisens hufvud mellan sina shänder och kysste det med lidelsefull: häftighet. Tillhör jag dig inte helt och hållet! utbrast hon. Efter man jagar dig bort härifrån, så res, och jag — jag följer dig! Några dagar efter detta samtal fick herr de Brevillan af Andrå underrättelse om att grefvinnan hade från Havre gått ombord på ett fartyg, som var destineradt till Amerika. Markis Sinigali hade rest på samma båt. Grefven förblef ständigt i okunnighet om hvilken andel herr de Sarclay hade haft uti detta beslut. Sjuttonde kapitlet. Sedan Christine rest och sålunda så att säga var död för herr de Bråtvillan, egnade sig denne uteslutande åt sin dotter. Alice var räddad; men hennes helsotillstånd var ännu sådant, att hon behöfde en ständig vård och aldrig tröttnande omsorger. Hon hade en liflig och ständigt verksam själ, som ska