Aftonbladet – 18 december 1867, sida 2

Folkhögskolorna i Panmark. a HL (Korrespondens till Aftonbladet.) Kjöbenhavn den 11 Dec. Då jag för en vecka sedan reste härifrån var det min afsigt att, utom högskolan på Hindholm, äfven besöka det i Holbekstrakten belägna Vallekilde, en skola som åtnjuter ett välförtjent anseende. Jag medförde äfven härifrån ett rekommendationsbref till dess föreståndare, hr Trier. Hvad jag under resan hörde berättas om skolan i Hjallese på Fyen och dess föreståndare väckte dock hos mig en liflig åtrå att göra bekantskap med denna läroanstalt, och min reseplan förändrades. Jag är ledsen att tiden ej tillät mig att äfven besöka Vallekilde, som har namn om sig att vara en af de bästa högskolorna. Det är densamma dit Anton Nielsen förlagt scenen för sin lilla förträffliga folkskrift: Om Hans der kom på Höiskolen. Men då undervisningssättet och hela grundriktningen är densamma som på Hjallese, och denna dessutom är större och äldre samt har till föreståndare en af Danmarks originellaste män, tvekade jag ej ivalet. Detta var anledningen hvarför jag, i stället för att i Slagelse taga mig en plats i postvagnen till Kallundborg, åter satte mig upp i jernvägskupen, i Korsör inskeppade mig till Nyborg och två timmar derefter befann mig 1 det gamla Odense, der man ännu firade stadens nye hedersborgare, Hans Kristian Andersen, hvars långa och skrangliga figur, med det lätt igenkänliga ansigtet, en af de första jag mötte vid en spatsertur ute i staden. Från Odense ut till Hjalle: är blott en fjerdingsväg, och jag stod sna utanför ingången till en ny och stor ningsbyggning, belägen ett litet styck ora landsvägen, midt på ett gärde. Det var Kolds högskola, känd öfver hela Danmark. Lektionerna pågingo som bäst; jag inskickade det bref hvarmed Stephansen och Nielsen vid afresan från Hindholm haft godheten förse mig. Efter en stunds väntan inkom Kold i rummet dit jag blifvit invisad. Jag hade hört talas om mannens originalitet, men hade ännu ej rätt klart för mig hvad slags person jag i honom skulle få se. Framför mig stod nu en medelålders man med fina, skarpt markerade drag och klädd som bonde i en drägt af grått vadmal med mössan på hufvudet, och fixerade mig stillatigande. Medan jag androg mitt ärende ljusnade dragen, ett blidt leende visade sig i ögat, och han.räckte mig handen och bjöd mig vara välkommen. Vi satte oss ned och voro genast, utan all inledning, midt inne i saken. Kold hör till dem, eller är, rättare sagdt, den förste representanten härilandet för den sigten som anser att hvad som i högskolan skall göras för folkets upplysning icke bör gå ut på att bibringa det vissa positiva insigter, så kallade praktiska kunskaper, utan till allra hufvudsakligaste delen att väcka det andliga och nationella lifvet hos det. Detta skall i främsta rummet ske genom fria föredrag som omedelbart inverka på elevernas hjertan och sinnen samt genom berättelser ur fäderneslandets och nordens historia. Allt inifrån är hans grundregel. Det ärfdet innersta själslifvet han vill komma åt, för att derifrån verka förädlande utåt. Dessa ria föredrag öfver ämnen och tankar som för tillfället erbjuda sig samt de historiska berättelserna intaga således brorslotten af läroämnena. Modersmålet, geogragrafien, skrifning och räkning komma derefter, och först i tredje rummet något fysi och kemi. Här, som i de andra högskolorna, spela samtalen under fritimmarne en vigtig roll vid undervisningen. Jemte sina biträdande lärare, f. d. lärjungar af skolan, är Kold städse tillsammans med eleverna, meddelar sig samtalsvis oupphörligt med dem och måste således, då han är en mäktig personlig. het, på dem utöfva ett ofantligt intlytande. Ett prof på Kolds sätt att undervisa ficl jag snart tillfälle att hör: Han hade berättat mig huru han t, i en annan trakt af Fyen, börjat sin areverksamhet med blott ett par elever, för att hjelpa dem till rätta, som han uttryckte sig, och huru planen att upprätta en allmän högskola endast småningom mognat hos honom. Men huru detta tillgick och huru den blef verkstäild, illade han, det skall jag, om ni vill, beitta deruppe i skolan. Och i den föreläsning han nu började berättade han för eleverna,som om han suttit i en förtrolig vänkrets, huru en oemotståndlig ingifvelse, som aldrig lemnade honom nägon ro, drifvit honom att itta sin ide i verket. Förgäfves hade förståndet varnat för den skuldsättning som deraf skulle bli en följd; anden hade likafullt sagt: du skall; medlen skola komma efter hand som de behöfvas. Och så skedde äf ven. Han fann, när han minst hoppades det, ,en vän som för ckte honom de nödiga penningarne. — Allt detta, berättadt på ett enkelt, från all patos fritt sätt, med ständiga anspelningar på lokala förhallanden, hans ahö väl kända, gick ut på a rpa tillförsigt och mod under sträfvandet r det högre. Belysande exempel fran bibeln förekommo der äfven oupphör Man kände att det var hans verkliga öfTREE g z