Aftonbladet – 18 december 1867, sida 2

Vill ni inte göra någonting för att hindra det ? Jo, allt hvad ni vill; men hvad skall jag göra ? Tänk efter! Ni står kanske inågon skuld till öfversten ? Jag har två små hvita märken på min ena arm, som stundom påminna mig derom. Så mycket mera bör ni då söka hitta på någonting. Jag skall försöka; men till en början måste jag underrätta mig huru sakerna stå. Porcellaine räckte Andrås bref till herr de Sarclay, som rynkade ögonbrynen. Hm! sade han. Om det inte hade varit någon svår förolämpning, en skymf som blifvit tillfogad inför vittnen, skulle saken möjligen kunnat arrangeras; men som det nu är blir det svårt. Den der skurken skördar alla fördelarne af att slåss med herr de Brevillan. En duell med en man med hans anseende, det skulle icke så litet höja hans aktier. Dertill kommer vidare, att han är en utmärkt fäktare, en af de bästa i hela Noapel. Han skulle kunna döda herr de Bråvillan. Då grefvinnan väl blifvit enka, är hon fr. och kan sjelf taga vård om sina barn, som ärfva fadren. Neapolitanaren lägger sedan vantarne på penningarne. Hvilket sus och dus skulle-det inte bli! Och hvad utsätter han sig för? Ett värjstygn! Nej, man kan vara säker om att han inte skall rygga tillbaka! Hur tusan skall man bära Sig åt för att draga vår vän ur denna obehagliga affär? Ja, hur? Om. jag det visste, skulle det redan vara gjordt! Plötsligt hejdade sig Porcellaine. Sade ni att markisen är en neapolitanare?