om den verkligen bedrifves för bankbolagets räl ning, det måste beklagas och förvåna, att en pr vatbank, inrättad inpå portarne af riksbanken, gå sig till regel att konseqvent utsuga rikets silfve mynt, och såmedelst försvåra myntvärdets upj rätthållande. Bedrifves åter denna rörelse blo för en enskild mans räkning, för att derigeno1 förtjena på skilnaden mellan de svenska och dar ska speciernas silfvervärden, torde den förtjen det blifvande bankoutskottets och riksdagens be aktande. Sedan vi hunnit utröna, om våra privaf bankers inrättning möjligen kan lemna tillfälle ti sådana förfoganden med deras sedelcirkulation, at derigenom kan uppstå ett så riksförderfligt förfa rande, som det här ofvan påpekade, skola vi til ämnet återkomma. Vi hafva täligt intagit en afvaktande ställ ning för att gifva D. A. tillfälle att håll sitt löfte att återkomma till ämnet, mel som ingenting vidare afhöres, kunde vi e uppskjuta med att gifva våra läsare del a D. A:s singuliera upptäckt, hvilken verkligen bör ådraga sig den största uppmärksamhet från allmänhetens sida. Nyligen påminte D. A. sina läsare om de mest aktningsbjudande tidningen har att åberopa: sin ålder. Redan för 100 år sedar skref den med sakkunskap om oeconomie men höll sig då beskedligt vid — jordpäron Nu docerar den äfven i finance och har behagat sjelf förklara sinutlofvade jemförelse (som likväl helt och hållet uteblef) mellan skottska och svenska bankväsendet vara mycket lärorik,. Med en långt framskriden ålder följer ofta den svaghet, att en längre tidseriod bortfaller utur minnet, hvaremot det ängesedan passerade förekommer som om det varit — i går.. Detta har ofelbart händt. D. A. då den nedskref ofvanintagna artikel. För omkring sextio år sedan, då riksbanken var bankruttmässig, försöktes allehanda konstgrepp för att befria banken från Obehaget att. fullgöra sina förbindelser. Bland de märkligaste var utspridandet af den char gon: att det var ett oskick att begära silfver af riksbankem. Man upprepade det så flitigt och med sådan framgång, att detta slutligen blef en trosartikel bland den okunniga mängden. Emot oskicket, att begära silfver emot riksbankens klara och oförtydbara fö fningar å silfver, sökte den tidens bankofullmäktige polisens biträde och denna uppträdde under förevändning att upprätthälla ordningen. Nu för tiden kunde det ej falla bankofullmäktige in att begära polisens skydd, eller denna myndighet att lemna sitt biträde. D. A. har således, vi äro derom öfvertygade, uppträdt såsom frivillig. Det kunde måhända ännu göras något i de gamla fördomarne. Det har icke lyckats att rubba en viss bankinstitutions kredit, Låt oss försöka göra den förhatlig — tänkte D. A., och så bar det åstad i full fart med den gamla ehargonen om att utsuga rikets silfvermynt och såmedelst försvåra myntvärdets upprätthålJande. Den läsande allmänheten antogs hafva ingenting lärt och ingenting glömt. Se här en enkel framställning af sakförhållandena. Mynt har fordom utgjorts af många olika ämnen; såsom hudar, snäckor, metaller c När varubytet befanns obeqvämt, emedan alltid någondera af parterna ej så lätt kunde få motsvarande värde, så begagnades mynt först som mellangift sedan såsom betalning vid köp. Inom samma rike gick och gällde mynt hufvudsakligen pågrund af dess inneboende metalliska värde, men jemväl till någon del eller åtminstone till någon tid, till följd af myntprägeln. Emellan olika riken fäste man alldeles intet afseende vid prägeln utan uteslutande vid det metalliska värdet. När med handelns tillhjelp det ena landets produkter blifvit utbytta mot det andra landets, uppkommer naturligtvis någon skilnad, som skall på annat sätt godtgöras. Denna skilnad liqvideras med mynt eller om man hellre önskar med en viss qvantitet ädla metaller, hvilka just dertill äro lämpliga, emedan de uti alla länder kunna användas. För beqvämlighets skull begagnas banksedjar till liqvider inom landet och äro dertill användbara så längede antingen kunna vid anfordran utbytas mot silfver enligt pålydelse, eller någon lag bjuder, att de ovilkorligen skolai liqvider emottagas. Det förra alternativet är det rätta, hvaremot det senarc benämnes tvångskurs. Hvarken det ena eller det andra kan göra banksedlarna annat än tillfälligtvis användbara till liqvidationsmedel länderna emellan, utan det saldo, som i dessa internationella räkningar uppkommer till förmån än för den ena, än för den andra kontrahenten, måste betalas medelst ädla metaller. Att en sådan utjemping af räkningarne tid annan eger rum, är lika litet förtjent af uppmärksamhet, som om den enskilde betalar en ådragen ekuld. Att försöka frigöra sig ifrån en sadan går ej an såvida man vill vara hederlig karl och i någon mån är rädd om sin kredit. Nu har det inträffat att svenska nationen, utöfyer den vanliga importen behöft och intagit från främmande länder rätt betydliga qvantiteter spanmål ock mjöl. Försändningen af silfyer till utlandet är betalning för redan erhållen a. När betalningen ör fullgjord, så upphör silfverexporten och när yår egen export förskaffar oss fordringar af utlandet, så hegynner silfverimporten. En äldre man, som icke har någon affärsverksamhet men af gammal vana läser Dagligt Allehanda, yttrade; det är för besynnerligt: den som förskrifver spanmål at norrlänningarne är en stor patriot, men den som besörjer liqv för den förskrifna spanmålen är en rik derfväre. Det betydde ingenting om D, A:s bemödande icke afsåg något annat än att tillfvedsställa sina personliga antipatier, men tyvärr är jemväl detta skrän ett af de medel, hvarigenom dåliga tidningar i viss mån lyckas att nedsätta svenska krediten. Om et skall kallas orätt att betala utländsk skuld med ädla metaller, så kan icke gerna utländsk man hitsända sitt lediga pennings kapital att förräntas, ty han anser sig löpa fara att ej tillåtas återtaga sitt ka pital är: han finner lämpligare användning för detsamma på annan ort. ; D. A. gör sig onödigt hufvudbry då den funderar öfver huruvida den pågående silfverexporten sker för en enskild banks eller en enskild mans räkning. Oss förefaller det alldeles klart att den sker för fordringsegarens räkning, som helt naturligen vill hafva sin fordran betald. Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning har redan påpekat D, Ajs okunnighet i dessa frågor. Det var visserligen ledsamt, men så kan D. A. trösta sig med tidningen Fäderneslandets understöd. Begge hafva det gemensamt att vilja profi