Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

mors hals: — Hon återkommer, och jag är glömd! Han aflägsnade sig, och barnets röst kallade honom icke tillbaka. Alice hade feber på aftonen, men, om man så får uttrycka sig, glädjens och förnöjelsens feber. Hon höljde sin mor med kyssar, och så snart denna rörde sig ur stället, följde hon henne oroligt med ögonen rundt omkring rummet. Hon ville icke mottaga någonting annat än ur hennes händer. Sjelfva hennes amma var glömd. Inemot midnatt ämnade madame de Brevillan aflägsna sig. Alice sof i detta ögonblick, hållande sin mors fingrar i sina torra, brännande händer. Vid den rörelse hon gjorde för att aflägsna sig, vaknade barnet och reste sig häftigt upp: Christine lutade sig öfver henne för att kyssa henne. Sof, min flicka, sade hon. Vi återse hvarandra i morgon. 7 E Alice slog plötsligt sina armar kring modrens hals. Om du går, så kommer du inte mera tillbaka; ropade hon. Det skulle då bli som första gången... och jag skulle bli ännu mera sjuk! Men det går inte an, sade grefvinnan förlägen. N Och hvarför inte? År du inte hos dig? Har du då inte slutat den der stora resan? Du älskar mig då inte mera?... Föröfrigt är det här mitt rum, och jag håller dig qvar hos mig. Guillaume stod i detta ögonblick längst bort i rummet, invid fönstret, med hufvudet mot rutan, och såg ut i natten. Han ville icke höra sin dotters röst, och hvarje ord trängde djupt i hans hjerta. Alice, som ännu höll sina armar slingrade kring sin mors hals, blef nu varse honom och ropade: Men så bed henne då att stanna!