Aftonbladet – 13 december 1867, sida 2

Ett-särskildt ord om den romerska frågan. Hr redaktör! Det händer stundom, när något vigtigare politiskt, isynnerhet något allmänt europeiskt, göromål är i farvattnet och sysselsätter allmänna uppmärksamheten, ått diskussionen derom utspinnes så mycket i alla länders tidningar, att flertalet äf läsare löper fara att förlora ur sigte frågans egentliga kärnpunkt. Ett sådant förhållande synes vara på väg att inträffa med den så kallade konferensen om den romerska frågan, oaktadt alla de reflexioner man derom haft tillfälle inhemta. Härtill kommer att ett visst parti haft och har ett särskilt intresse af att om öjligt bortblanda denna fråga, och ett föratt i möjligaste korthet återföra den till sin rätta ståndpunkt kan derför vara på sih plats, då ingen bestrider att de vigtigaste, ja man kunde säga de heligaste intressen; sammanhänger med sättet för dess lösning: Af den franska utrikesministern de Moustiers tal i lagstiftande församlingen ha vi settden förklaringen gifvas å franska regeringens vägnar, att konferensens ändamål endast är att åstadkomma en förlikning. emellan de två regeringar, som för närvarande finnas på den italienska halfön, nemligen Italiens och Roms. Den ringaste eftertanke är dock tillräcklig för att väcka förundran öfver att en fransk statsman Velat spela ett sådant höcus pocus inför en lagstiftande församling i afseende på naturen af den förveckling, hvarpå hela den civiliserade verlden har sina blickar fästade: Det som Italien för närvarande behöfver är nemligen icke en försoning med den påfligaregeringen, men att få påfvens wverldsliga makt afskaffad. Detta vill ingalunda säga detsamma som att beröfva pafven all, eller. ens någon makt såsom den katolska kyrkans öfverhufvud, ej heller att i afseende på inkomsterna reducera honom till en fattig stackare, ehuru han borde närmast följa Kristi efterdöme, Nvars rike icke vär af denna verlden; tvärtom skulle han i det förra hänseendet vinna mycket, och i det senare genom en riklig begåfning hafva intet att frukta; men det är frågan om att på samma gång undanrödja missbruken af. det godtycke och tyranni, som råder under det verldsliga prestväldet, och att bringa Italiens, enhet till fullbordan. Så framt påtven icke vill inlåta sig på underhandling härom, så är lätt att se, det ingen försoning blir möjlig, Också kan den slutsatsen ej vara vågad, att med det program, som franska kabinettet uppställt, i strid med allt hvad den puvärande kejsarens föregående försäkringar innehållit, blir hela konferensen ett skuggspel, hvars egentliga syftemål är att Bala ut på tiden, under det man i hans trontal ser, att fruktan fir det radikala eller republikanska partiet; eller, som hän naivt uttryckt sig, för den monarkiska principens beständ, utgjort den egentliga driffjedern till den för italienarne förhatliga interventionen. Att Louis Napos leon icke skytt några medel, när det gällt hans egen och numera hans tillämnade dynastis fördelar, är redan en könd sak, så