Aftonbladet – 12 december 1867, sida 2

ställer sig i deras väg. Christine var alldeles som förbländad. Med sin bara hals och håret genomdränkt af det flygande stänket, Ode han henne, der han satt trygg och leende, om dessa unga gudar, som under Greklands mytologiska tidehvarf uppträder under olika gestalter och ömsom segrade öfver nymfer och elementer. Blåsten öfvergick till storm. Kanoten hoppade upp och ned mellan de rasande böljorna. Dess ilande fart förde den nästan i jemnbredd med: ångbåten. Markisen helsade grefvinnan med en åtbörd. — Akta erl!s-ropade madamesde Bråvillan till honom, i det hon lutade sig fram öfver relingen. . I detsamma kom en vindstöt eeh ryckte bort hennes näsduk, som for i luften som en snöflinga och derefter föll ned i vattnet. I nästa ögonblick var kanoten. stadd på jagt efter den. Dess skandäck låg nästan jemns med det skummande vattnet. Nej, låt bli! låt blil ropade grefvinnan, Men kanoten klöf redan de rasande vågorna i snabba och lifliga satser, och man såg nu endast dess hvita segel och masten som svigtade lik en vidja. Plötsligt kastade sig markisen framåt och grep näsduken i för djupningen mellan tvenne vågor, Hans hand skkhde den som ett segertecken, och vändande förn på sin kanot emot strömmen, försvann han i ett yrande stänk. Christine förblef orörlig på samma plats, med ögonen spejande i rymden. För ett ögonblick förde hon handen till: sitt hjerta. Hvad det slår! sade hon. . Då hen kom fram till ankarplatsen, blef hen varse kanoten, som låg förtöjd vid en påle. Markisen hade aflägsnat sig, och hon såg honom icke under aftonens lopp i Casino. Hon hade Ön orolig natt och sof illa. Under statt tmmar kvm hön attttnka på